英雄血脉 锻造铁军——“叶挺独立团”纪事（上）
| ← Det nya hemmet |
|
F?rem?let → |
Morgondagen.
Vad det m?tte ha varit behagligt f?r familjen att samlas morgonen d?rp? vid det rikt besatta frukostbordet, i en vacker och rymlig sal! Men strunt i sal och frukost och all v?rldens yttre ?comforts?, om de inre fela, om icke k?rleksfulla sinnen och v?nliga blickar g?ra salen ljus och frukosten smaklig! Men intet felades denna morgon i det Frankska hemmet, icke solen en g?ng! Den kom v?nligen in, att upplysa den v?nliga scenen.
Henrik h?ll ett tal till madam Folette, betygande sin v?rdnad och k?rlek samt f?rn?jelse att se henne s? v?l konserverad.
?N?r vi frukosterat?, sade modern, ?har jag n?gonting f?r er att gissa!?
?N?gonting att gissa! Vad kan det vara om? Ack s?g strax, s?ta mamma! Vad heter g?tan??
?Ett gifterm?l!?
?Ett gifterm?l?! En h?gst intressant nyhet! Ingen bit mer kan jag sv?lja, innan jag g?tt i grund med den! Jacobi, min hedersbror! Kan jag ocks? f? litet av de d?r kringlorna! Ett gifterm?l! K?nner jag de kontraherande??
?Mycket v?l.?
?Jag har det, jag har det!? utropade rodnande Petrea. ?Det ?r Laura! Tant Evelinas Laura!?
?Ack, ett ljus g?r upp f?r mig!? utropade Henrik, och brudgummen ?r major Arvid G***! ?r det icke s???
?Precis! Laura g?r ett mycket gott parti. Major G*** ?r en mycket hygglig och bra och d?rtill f?rm?gen man. Han l?r ha ?vertalat Evelina att med Karin flytta till hans vackra g?rd Axelholm, och att anse Lauras och hans hem som deras eget.?
?N?, jag hoppas?, utropade Henrik, ?att vi bli bjudna p? br?llop. Tant Evelina, som ?r s? f?rst?ndig, m? v?l f?rst? att bjuda oss. N?digaste syster visen, dessa skorpor — mycket f?dande och aktningsv?rda skorpor — ?ro de bakade f?re eller efter syndafloden??
?Efter?, svarade Louise n?got st?tt, men ?nd? leende.
??! jag rullar mig i stoftet och ber ers majest?t n?digt urs?kta.? (H?gt avsides: men nog smaka de litet av arken eller n?gon annan sk?pinr?ttning.)
F?rmiddagen tillbringades med st?kande och iordningst?llande inom hemmet. Sara allena var ej med d?rom, utan tog sin lektion p? harpa f?r en utm?rkt, ung artist vid namn Schwartz, vilken som resande uppeh?ll sig i staden, och hon blev hela f?rmiddagen vid sitt instrument, som hon med passion ?lskade. Petrea hade emellertid ?tagit sig rollen av hennes kammarjungfru och lovat st?lla i ordning hennes kl?der och saker. Henrik var helt lycklig uppe p? systrarnas rum och skrattade sig n?stan sjuk, under det han dels betraktade dels deltog uti deras st?kande och st?llande. Den m?ngd lappknyten, de gamla hattar, kappor, kl?nningar m. m., som h?r r?rde sig och spelade roller, bildade en underlig kontrast mot hans studentv?rld, i vilken en lapp och ?ven en knappn?l n?stan var en raritet. Och allvaret, med vilket allt detta av systrarna behandlades, samt sk?mtet och infallen, som kryddade allvaret, voro f?r honom alldeles kostliga ting. Ingenling roade honom mer ?n Louise och hennes saker samt den aktning, hon med ett halvt komiskt, men dock allvarligt allvar fordrade f?r dem. Men allvarligt avsade han sig all sl?ktskap med henne, om han n?gonsin skulle f? se henne b?ra en viss blekgr?n schal, kallad ?spenaten?, och en blekgr? kl?nning, med tillnamnet ?havresoppan?. Ingen av systrarna hade s? mycket saker som Louise, och ingen behandlade dem med mera vikt, ty Louise hade i h?g grad ett sinne, kom vi ville kalla ??godelssinne?. Vi m? s? g?rna h?r ?nnu l?gga ett par drag till teckningen av Louise, s? att man m?tte klarligen se p? vilken hylla hon st?r med alla sina saker.
Ren var hon i hj?rta och vilja, sannings?lskande och str?ngt moralisk, ehuru n?got f?r mycket moraliserande och stundom f?r litet skonsam mot felande likar. Hon hade mycket av sin fars f?rst?nd och klokhet, men vida mindre av hans kunskaper och erfarenhet, varf?r hon ?ven vid sina aderton ?r ans?g sig vara en fullkomlig m?nniskok?nnare. Flitig var hon som en myra och ytterst hj?lpsam mot alla, som hj?lp voro v?rda. Louise hade tre ?lsklingsvurmer: den f?rsta var att sy tapisseri, den andra l?sa predikningar, den tredje att l?gga patiens, s?rdeles postiljon. En fj?rde begynte, sedan en tid, s?lla sig till de andra, och den var f?r medicin och uppfinnande och f?rordnande av dr?pliga huskurer; ja, hon hade till och med sj?lv kokt — av nio bittra kryddor — en viss elixir, som — Henrik f?rs?krade vara h?gst tj?nlig till att befordra folk in i andra v?rlden. Emellertid var Louise dock i m?nga delar husets r?d och st?d och hade verkligt geni i hush?llningens viktiga departement. F?r?ldrarna kallade henne med en viss bel?tenhet (fadern med hemlig stolthet) ?v?r ?ldsta dotter?. Syskonen kallade henne — litet sk?lmaktigt — ?v?r ?ldsta?. Och ?v?r ?ldsta? visste f?rtr?ffligt att iakttaga sin v?rdighet, i avseende p? rang och anciennitet. Hon hade dessutom en mycket h?g tanke om ?kvinnans v?rdighet?. Louise hade ett album, i vilket alla hennes v?nner och bekanta skrevo in sina eller andras tankar. Det var m?rkv?rdigt vilken m?ngd goda moraler den boken inneh?ll!
Petrea.
Alla ?ro litet sl?kt med kaos, men Petrea var det mycket. ?gonblickliga klarningar och l?nga tider av villervalla v?xlade inom henne. Det var en stor olikhet emellan Louise och Petrea. Om Louise beh?vde sex hyllor och mer f?r sina saker, s? beh?vde Petrea knappt nog en halv f?r hela sin garderob. Den var n?stan alltid i s? knappt och magert tillst?nd, att det var — ?bedr?vligt?, tyckte Louise, som icke s?llan tog vid och hj?lpte upp den med hj?lpsam hand. Petrea rev s?nder, tappade bort och sk?nkte bort utan allt hov och urskillning, och var k?nd i syskonkretsen f?r sina d?liga aff?rer. Petrea hade alls icke ??godelssinne?. D?remot hade hon verkligen — ehuru Louise icke ville medgiva det — ett visst konstsinne. Alltid var hon sysselsatt med skapelser, antingen musikaliska eller arkitektoniska eller poetiska. Men alla hennes skapelser inneh?llo en god del av vad man kallar sm?rja. Vid tolv ?rs ?lder skrev Petrea sin f?rsta roman. Ett ?r senare begynte hon p? en tragedi, som skulle heta: ?Gustav Adolf och Ebba Brahe?, men tragedien kom av sig redan i f?rsta akten och icke mycket l?ngre kom ett stycke i den sk?mtsamma genren, ?mnat att t?vla med fru Lenngrens tjusande s?ngm?, f?r n?rvarande var Petrea sysselsatt med ett poem, vars titel, i stora bokst?ver utskriven, var ?V?rldens skapelse?. ?V?rldens skapelse? begyntes med:
Kaos.
I dystert m?rker evigt innesluten
var denna v?rld f?rut.
Och f?f?ngt v?ntade den flyende minuten
att detta m?rker skulle ta ett slut.
?V?rldens skapelse? tog ocks? slut, troligen d?md att under Petreas hand aldrig komma ur kaos. Petrea hade ?verhuvud en stor fallenhet f?r stora f?retag samt f?r att i dem misslyckas. Ibland gr?nsl?st yr och glad, var hon andra stunder, ofta utan orsak, lika gr?nsl?st olycklig. Stackars Petrea saknade all slags takt och aplomb, ?ven i det yttre. Illa gick hon, illa stod hon, illa neg hon, illa satt hon, illa kl?dde hon sig och f?rorsakade d?rigenom m?ngen pl?ga ?t sin f?r allt obehag fink?nsliga mor. Och detta var ett stort lidande f?r Petrea, som hade ett mycket varmt hj?rta och tillbad sin mor. ?ven f?r Sara hade Petrea den st?rsta k?rlek samt beundran, men hennes s?tt att betyga sin ?mhet voro merendels s? taktl?sa, att de ing?vo dess f?rem?l mindre behag ?n obehag. Ibland greps Petrea av ett starkt medvetande om det kaotiska i hennes tillst?nd, men ?ven ibland av en aning, att allt detta skulle reda sig en g?ng, och att hon d? skulle bli n?got icke s? vanligt utav. Om Petreas utseende kunde man s?ga, att det avspeglade tillst?ndet i hennes sj?l. Ty det var ganska ombytligt; det ocks? hade sin ?raptus?, ?ven h?r br?t stundom en ljusskymt genom kaos. N?r hyn var brouillerad, n?san r?d och svullen, kunde hon se r?tt illa ut, men i svalare momanger, och n?r rodnaden h?ll sig blott p? kinderna, kunde hon till och med se r?tt bra ut. Och stundom tr?ngde — ?ven i fula stunder — i hennes ?ga en blick, i hennes ansikte ett uttryck, som kom Henrik att en g?ng s?ga: ?kors, Petrea ?r ?nd? vacker!?
Leonore.
Leonore hade sm?ningom kommit att sm?rtsamt k?nna, att hon var ful och utan alla behag och vackra g?vor. Hon kunde icke undg? att m?rka huru litet medel hon hade att behaga och intressera andra; hon s?g mycket v?l huru hon av husets v?nner och bekanta var ?sidosatt f?r sina b?ttre lottade systrar. Detta och hennes sjuklighet, det slags obehag hon k?nde av sin tillvaro, misst?mde henne med livet och m?nniskorna. Hon var b?jd att finna allting tungt och besv?rligt. Hon kom l?tt i opposition med sina systrar, och hennes naturligen h?ftiga lynne f?rde till strider, som icke alltid voro utan bitterhet. Med allt detta fann stackars Leonore sig r?tt litet lycklig i v?rlden.
I den period, vi nu se Leonore, hade hon nyligen tillfrisknat efter scharlakansfebern; men i f?ljd av den hade hon f?tt en sv?r och envis huvudfluss, som tvingade henne att n?stan j?mt f?rbliva p? sitt rum, och ehuru f?r?ldrar och syskon ofta bes?kte henne d?r, var detta ?nnu till f?ga gl?dje, ty ?nnu f?rstod ej Leonore att genom godhet och innerlig v?nlighet giva andra trevnad med sig.
Eva.
?V?r ros, v?r sk?nhet!? kallades Eva inom familjen. Eva har m?nga sina gelikar i v?rlden, och det ?r intet ont d?ri. Det ?r en behaglig sort. De ?ro s? ?lskliga att sk?da dessa blomstrande unga flickor, med leendet p? l?pparna och godhet och levnadsgl?dje str?lande ur sk?na ?gon. Alla vilja dem v?l, och de vilja s? v?l ?t alla. S? var det med Eva. ?ven hennes svagheter, en lust att behaga, som l?tt gick f?r l?ngt, och en karakt?rssvaghet, som var farlig f?r henne sj?lv, visade inom hennes hem och s?llskapskrets endast deras behagliga sida och tj?nade till att g?ra henne ?lskad. Eva ehuru icke egentligen sk?n, var dock blomstrande vacker. Hennes ?gon voro ej stora, men hade den sk?naste form, den klaraste m?rkbl?a f?rg, och blicken under de l?nga, svarta ?gonh?ren var p? en g?ng blygsam, livlig och god. Det mest silkesmjuka kastanjebruna h?r delade sig ?ver den icke h?ga, grekiskt bildade pannan. Hyn var vit, fin och klar, mun och t?nder fullkomligt sk?na. Evad hon g?r, g?r hon det v?l och behagligt, evad hon s?tter p? sig, s? kl?r det henne, och det ?r en s?gen i familjen, att ?om Eva s?tter en svart katt p? sitt huvud, s? ska det kl?da henne?.
Louise och Eva hade genom likhet i f?rst?ndsg?vor och talanger, genom ett visst kamratskap, s? inom som utom hus, hittills varit ?les inseparables?. Men sm?ningom begynte Eva nu, utan att just skilja sig fr?n Louise, dock dragas av en hemlig kraft till Leonore. Louise, med alla sina saker, var s? tillr?cklig f?r sig sj?lv, och Leonore stod s? ensam, s? sorgsen! Evas goda hj?rta b?jdes ?mt till henne.
Lilla fr?ken.
?V?r lilla fr?ken? tyckte inte om att bli ?sidosatt. Gabrielle var allt ett bortsk?mt barn, och gjorde ofta ?la pluie et le beau temps? inom hemmet. Aktas skulle hon f?r k?ld och bl?st och regn och ledsamt. Klemig ?r hon ?nd?; sticker i maten och prisas och ber?mmes, som f?r den vackraste g?rning, n?r hon haft den n?den att f?rt?ra till middagen en kopp buljong eller vingen av en kyckling. Sj?lv ?r hon ?nnu som kycklingen under modersvingen; dock kryper hon fram ibland och f?rs?ker sina egna vingar. D? ?r hon s?t och rolig, g?r g?tor och charader, s?rdeles f?r modern och Petrea att gissa. Det pl?gar henne s?rdeles att behandlas som liten, och n?got v?rre kan ej h?nda henne, ?n d? de ?ldre systrarna s?ga, ?G? ut p? en stund, Gabrielle lilla!? f?r att sedan meddela varandra sina viktiga f?rtroenden eller l?sa tillsammans n?gon hj?rtr?rande roman. Mycket tycker hon om att dyrkas och fj?sas, och assessorn ?r i hennes stora on?d, emedan han j?mt retas med henne, kallar henne ?miss krusmynta? och andra mindre sk?na namn. L?ra och l?rm?stare ?r alls icke hennes sak. Hon ?lskar ett visst ?far niénte? och hennes svaga h?lsa g?r, att man gynnar hennes smak. Dans ?r hennes f?rtjusning, och hon ?r f?rtjusande i dans. I motsats med Petrea har hon en stor fruktan f?r alla stora f?retag pch i motsats med Louise, en allvarlig f?rskr?ckelse f?r predikningar, de m? nu vara muntliga eller tryckta.
N?r vi fr?n den ljuslockiga Gabrielle v?nda oss till Sara — ?denna Afrika?, kallade henne assessorn — g? vi som fr?n dag till natt, ty Sara stod i hemmet som en sk?n, men dunkel g?ta, en vinternatt med klara stj?rnor i, p? en g?ng tilldragande och fr?nst?tande.
Vilja vi h?refter kasta en betraktande blick p? Henriks, Saras, Louises, Evas, Leonores, Petreas, Gabrielles f?r?ldrar, s? finna vi dem t?mligen lika sig, blott med den skillnad, att Elises hela utseende vittnade om vida mera h?lsa och styrka ?n f?rr; lagmannens kraftfulla ansikte hade f?tt flera rynkor, men ?ven ett uttryck av mycket st?rre mildhet. En liten, men kanske ej of?rl?tlig svaghet m?rktes alltmer hos honom. Han var alldeles f?rtjust i sina d?ttrar. Gud signe den gode fadern!