发小是什么
| ← ?ventyr |
|
Hemmet.
Liljor blomstrade i hemmet p? den tjugonde septembers vackra morgon. De tycktes sticka upp i Gabrielles sp?r. Sj?lv som en lilja vit gick modern sakta omkring i sin fina morgonrock, torkande med en handduk minsta dammstoft bort fr?n speglar och bord. Ett h?gre gl?djeuttryck ?n vanligt livade hennes ansikte, en fin rodnad skimrade p? de eljest s? bleka kinderna, och l?pparna r?rde sig ovillkorligt, s?som f?r att tala ?mma och f?gnande ord.
Bergstr?m kl?dde f?rstuga och trappor med granna blommor och l?v, s? att de bildade fortl?pande girlander l?ngsmed de vita murarna, och icke litet f?rtjust var han ?ver sin egen smak, som Gabrielle dessutom ej uraktl?t att prisa. Men fast en ovanligt stor verksamhet r?dde denna morgon i huset, var det dock med detsamma ovanligt tyst; man talade blott med sakta r?ster, och vid minsta buller sade modern: ?Tyst, tyst!? Det kom sig av, att det f?rlorade, men ?terfunna barnet sov i f?r?ldrahemmet.
Hon hade kommit aftonen f?rut, och vi ha f?rbig?tt detta upptr?de, som Saras stora f?r?ndring och tillst?nd gjorde skakande och sorgligt; dock ville vi nog, att den k?nsliga l?saren sett den manliga t?r, som rann p? lagmannens kind, n?r han lade den ?terfunna dottern vid moderns br?st; vi hade velat visa honom den olyckliga, n?r hon, med h?nderna korslagda p? sitt br?st l?g p? den sn?vita, friska b?dd, p? vilken modern sj?lv utbrett de fina lakanen; huru hon blickade p? barnet, vars s?ng stod vid hennes, p? de ?lskade, som k?rleksfullt omg?vo henne, och sedan upp till himmeln, men kunde ej tala — och vi hade unnat vem som helst att se det Jacobiska paret i f?r?ldrahemmet denna f?rsta afton, och huru kring dem klasade sig Adam och Jacob, tvillingarna Jonathan och David, dito Sem och Seth, samt Salomon och lilla Alfred.
De voro v?lbildade barn och togo sig alldeles v?l ut i den f?r alla lika dr?kten, som bestod uti en blus av m?rkt tyg, ?ver vilken den sn?vita skjortkragen vek sig tillbaka, l?mnande halsens st?ngel fri, med dess livliga, f?rgrika blomma; det sm?rta livet omsl?ts av ett smalt, blankt l?derb?lte. S? b?rs?rkarnas l?tta tropp.
Men vi ?terv?nda till v?r ljusa morgonstund. Eva och Leonore voro i tr?dg?rden och plockade med egna h?nder n?gra utkorade astrakaner samt p?ron, vilka skulle pryda middagsbordet. De voro ?nnu gl?nsande av daggen, och f?r sista g?ngen st?nkte solen dem med purpur vid domherrarnas s?ng. Systrarna hade talat om Sara, om lilla Elise, som de skulle uppfostra, om Jacobi, och deras tal f?ll sig glatt; sedan gingo de till andra ?mnen.
?Och i dag?, sade Leonore, ?avg?r ditt svar till ?verste R. Ditt sista nej! Och du k?nner dig alldeles till freds d?rvid??
?Ja, alldeles; ack, Leonore, hur hj?rtat kan f?r?ndra sig! Jag kan nu ej alls f?rst?, att jag en g?ng ?lskade honom!?
?Det var ?nd? besynnerligt, att han ?nyo skulle fria till dig, och det efter s? m?nga ?rs skilsm?ssa. Han m?tte ?nd? ha ?lskat dig mer ?n de andra, han gjort sin kur till.?
?Jag tror inte det; men… ack, Leonore! Ser du det sk?na ?pplet? Det ?r alldeles klart. Kan du komma ?t det? Nej! Jo, om du kliver upp p? den d?r grenen!?
?Skall jag ha s? mycket besv?r? Det var ju fasligt! N?, s? m?ste jag v?l! Men tag emot mig, om jag skulle falla!?
H?r blevo systrarna avbrutna av Petrea, vars utseende vittnade om, att hon hade n?got intressant att s?ga dem.
?Se h?r, Eva!? sade hon, i det hon satte ett skrivet pappersblad i hennes hand, ?har du n?got till morgonl?sning! Nu m?ste du blivit ?vertygad om, vad du hittills ej velat tro p?l Och jag vill kalla dig en sten, en stock, en automat utan sj?l och hj?rta, om du efter detta icke… ja, le nu, du skall ej le, sedan du l?st detta. Leonore! Kom, s?ta Leonore! Du m?ste l?sa med, och du skall giva mig r?tt. L?s, systrar, l?s!?
Systrarna l?ste f?ljande anteckningar av assessorns hand:
?’S?ll den enslige, ringe! Han f?r mogna och friskna i ro.[1]’ Sk?na ord! Och vad b?ttre ?r — sanna.
Hittebarnet har sannat dem. Han var sjuk till hj?rtat och lynnet, sjuk vid v?rlden och vid sig sj?lv. Men han var bland de ringa, obem?rkta, och s? fick han vara mycket allena, allena ute i friska, tysta skogen; allena med den stora l?karen, som allena kan bota hj?rtats djupa s?r, och — det har blivit b?ttre med honom.
Nu b?rjar jag begripa den stora arkiatern och den diet han f?reskrivit mig. Jag fruktade egoismens kr?fta och ville dricka mig fri fr?n den i k?rlekens nektar. Men han sade: Jeremias, icke den drycken, utan f?rsakelsens! Den ?r mera blodrenande.
Jag har druckit den. Jag har ?lskat henne i tjugu ?r, utan fordran och utan hopp.
Jag fyller i dag sextiotre ?r. Den tilltagande pl?gan i min sida har befallt mig l?mna patienternas trappor och s?ger mig, att jag ej har m?nga trappsteg kvar till min grav. Det m? vara mig till?tet att leva mina ?terst?ende dagar mer uteslutande f?r henne.
P? ’Gubbens ros’ vill jag leva f?r henne, ty det st?r i mitt testamente, att ’Gubbens ros’ tillh?r henne, tillh?r Eva Frank.
Jag vill f?rsk?na den f?r henne; jag vill s?tta sk?na blommor och tr?d d?r f?r henne. Vindruvor och rosor skall jag uppdraga d?r. ?ldern skall ock en g?ng gripa henne och l?ta henne vissna och f?rtynas. Men d? skall gubbens ros blomstra f?r henne, och doften av min k?rlek v?lsigna henne, n?r fula gubben ej mer vandrar p? jorden. Hon skall taga sina k?ra systrar dit med sig och d?r h?ra f?glarnas s?ng och se solens glans p? naturens ?lskliga f?rem?l.
Jag vill vila mig vid dessa tankar, under de ensliga m?nader eller — ?r jag skall tillbringa d?r. Nog blir mig m?ngen dag tung och de ensamma aftnarna l?nga! Visst vore det gott att d?r ha n?ra sig en k?r och mild v?n, till vilken man var dag kunde s?ga: ’God morgon! Solen ?r sk?n!’ eller (n?r den ?r borta) i vars ?gon man kunde se en b?ttre sol — en v?n, med vilken man kunde njuta b?ckerna, naturen — allt vad Guds godhet ger — vars hand man kunde trycka i den sista, sv?ra stunden och s?ga: ’God natt! Vi m?tas ?ter — i morgon — hos k?rleken sj?lv — hos Gud!’
Men… men… Hittebarnet skulle ej finna hem p? jorden!
N?v?l! Han hittar v?l snart till ett annat hem, och han skall s?ga till husbonden d?r: ’Fader, f?rbarma dig ?ver mina rosor!’ Och till m?nniskornas boning skall han s?ga: ’Tr?kig var du mig, v?rld! Men tack f?r ditt goda ?nd?!’?
N?r systrarna slutat att l?sa, l?go n?gra klara t?rar p? bladet och gl?nste i solens ljus. Leonore torkade sina ?gon och v?nde sig till Petrea fr?gande:
?Men, Petrea, huru har detta blad kommit i dina h?nder??
?T?nkte jag inte, det skulle komma!? sade Petrea. ?Du skulle aldrig g?ra s? sv?ra fr?gor, Leonore! Se, nu fr?ga Evas ?gon med — och s? allvarsamt! Tror ni kanske, att assessorn smugit det till mig? Nej, fr?n den misstanken m?ste han befrias, om ?n — p? min bekostnad. Ni vill veta, huru jag f?tt detta papper? N?v?l! Jag har stulit det, systrar, stulit det under resan, om morgonen efter natten, d? det skrevs. ’Men, Petrea!’ — Men, Petrea, ja, I goda, nu ?r det f?r sent att ropa ’men, Petrea!’ Nu vet ni assessorns hemlighet; nu m? ni g?ra, vad era samveten bjuda. Mitt ?r f?rh?rdat. Ni m? f?rskr?ckas och fasa f?r min g?rning — jag fr?gar ej d?refter, m? hela v?rlden exkommunicera mig — jag bryr mig ej d?rom! Eva! Leonore! Systrar!? Petrea lade hastigt sina armar om var sin systers hals, drog dem till sig, kysste dem leende med en t?r i ?gat och f?rsvann.
Litet l?ngre fram p? f?rmiddagen finna vi Eva och Gabrielle p? bes?k i den vackra, helt n?ra vid staden liggande pr?stg?rden, d?r fru Louise ?r i fullt rumor med alla sina saker, under det att Jacobinerna med far och morfar sv?rma kring ?ker och ?ng. Den lilla fyra?riga Alfred, ett ovanligt kvickt och ?lskv?rt barn, ?r allena hemma hos modern; han g?r s?rskilt sin kur f?r Gabrielle och anser sig b?ra roa henne, varf?r han tar fram Noaks ark och presenterar f?r henne med sin lilla klara barnr?st: ?Kam och Kamina, Sem och Semina, Japhet och Japhetina!?
Sedan alla ?hur st?r det till?? blivit besvarade mellan systrarna, l?ser Gabrielle papperet av en korg, som Ulla burit fram och ber Louise h?lla till godo litet kalvstek och pastejer. ?Vi tyckte, du skulle beh?va litet f?rskt efter resan och innan du sj?lv hunnit f? ditt skafferi i ordning. Smaka p? en pastej! De ?ro fyllda med k?ttf?rs och jag f?rs?krar dig, att de ?ro bakade efter syndafloden.?
?Verkligen!? svarade skrattande Louise, ?de ?ro ocks? delikata! Se, d?r har du en, min lilla truls! Men st? inte och se s? sn?l ut en annan g?ng! Tack, tack, s?ta systrar! Ack, vad det ?r roligt f? ?ter komma n?ra er och hemmet! Vad ni alla se friska och lyckliga ut! Och Petrea, vad hon har tagit sig! Hon har f?tt n?gonting lugnt och f?rst?ndigt, hon har vuxit i sin n?sa, och hon kl?r sig hyggligt — hon ?r riktigt nu som folk ?r mest. Och ser ni, h?r har jag en magnifik, varm stoppad morgonrock ?t henne, som skall h?lla henne varm uppe p? hennes vindskammare. ?r den inte syperb? Kostar bara tio riksdaler riksg?lds.?
??, m?rkv?rdigt, dr?pligt, oerh?rt!?
?Ja, ?r det icke? Det ?r ett plagg f?r livstiden. Vad det ?r f?r en vacker krage Eva har! Jag tror minsann, att Eva har embellerat; du var och du ?r familjens ros, Eva! Du ser helt ung ut och du har blivit fet! Det kan jag d? icke skryta av att ha blivit, men man blir icke fet p? att ha ?tta gossar att str?va f?r. Vet ni, systrar, att jag, veckan innan jag reste fr?n Stockholm, klippte till etthundrasex skjortor! Jag hoppas f? litet god syhj?lp h?rhemma. Ser ni! Det h?r fingret ?r helt h?rt och kn?ligt d?refter. Gud v?lsigne gossarna! Sin m?da har man med dem! Men, s?g mig, hur ?r det med mamma? Man har j?mt skrivit mig till, att hon var b?ttre, och ?nd? finner jag henne gruvligt avfallen! Det just kostar p? mig att se henne. Vad s?ger assessorn??
?O!? svarade Gabrielle ivrigt, ?han s?ger, att hon skall bli bra, och det har ganska visst ingen fara. Hon b?ttrar sig f?r var dag.?
Eva s?g icke hoppfull ut som Gabrielle, och hennes ?gon t?rades i det hon sade: ?G? blott h?st och vinter v?l f?rbi, s? hoppades vi att v?ren…?
?Och vet ni?, avbr?t Louise livligt, ?vad jag har t?nkt p?? Hon f?r lov att komma och bo hos oss i v?r och nyttja mj?lkkur. Det h?r rummet, med utsikten ?t den vackra bj?rkhagen, skall hon bo uti och njuta av lantluften och det gr?na och mj?lken och allt vad gott landet har och jag kan skaffa! — — — Visst skulle det g?ra henne gott? Tror ni inte, hon blir frisk d?? Tycker ni inte, att det ?r en ljus idé av mig?!? Systrarna funno den verkligen ha ljus uti sig, och glad fortfor Louise:
?Nu m?ste jag visa er, vad jag har ?t henne! Ser ni dessa tv? damastfrukostdukar och dessa sex frukostservetter, allt hemspunnet! S? jag har blott haft v?varl?n att betala. N?, vad tycks om??
??, f?rtr?ffligt, f?rtr?ffligt!?
??, mycket, mycket vackert! Vad det skall bli v?lkommet!?
?Och ni m?ste se, vad jag har ?t min far! — — — Ack, det har Jacobi i sin vasch! Och d?r ligger ett och annat till — ni ska f? se, ni ska f? se!?
Gabrielle sade skrattande: ?Vilken uppsj? av saker! Det syns p? dem, att kassan ?r i gott st?nd!?
?Gudskelov, nu g?r det v?l an d?rmed, fast ni m? tro, att det var sv?rt de f?rsta ?ren. Men vi begynte genast att r?tta mun efter mats?cken. Alltsedan vi gifte oss, har jag haft kassan om h?nder. Jag ?r min mans skattm?stare; han l?mnar mig allt, vad han f?r in, och tar sedan ut av mig vad han beh?ver, och det har burit sig r?tt bra p? det viset. Gudskelov, n?r man h?ller r?tt av varandra, s? b?r sig allting!
Jag ?r lyckligare, ?n jag f?rtj?nar, med en s? bra och god man och sn?lla barn. Hade blott min lilla flicka, — v?r lilla Visen levat! Ack! Det var en gl?dje n?r hon f?ddes efter de ?tta gossarna! Jacobi och jag gr?to av gl?dje. Och sedan var hon i tv? ?r v?r h?gsta fr?jd. Jacobi riktigt dyrkade henne; han kunde sitta hela timmar vid hennes vagga och se p? henne och k?nde sig s? lycksalig n?r han h?ll henne p? sina kn?n. Men ocks? var hon f?r obeskrivligt ?lskv?rd, s? god, s? vit, s? stilla, s? blygsam! En riktig liten ?ngel! Ack, det var sv?rt att mista henne! Jacobi s?rjde s?, som jag aldrig sett en karl s?rja. Men hans lyckliga lynne och hans fromhet ha kommit honom till hj?lp. Det ?r nu ?ver ett ?r sedan hon dog. Ack! Aldrig, aldrig gl?mmer jag henne, min Nilla flicka!?
Louises t?rar runno ymnigt; systrarna m?ste gr?ta med henne. Snart dock ?tervann Louise sin fattning och sade i det hon torkade sina ?gon: ?Nu ha vi ocks? den sorgen med lilla Davids ben! Men ingen fullkomlig lycka finnes h?r i v?rlden; och vi ha heller ingen r?tt d?rtill. F?rl?t mig, att jag bedr?var er! Och l?t oss tala om n?gonting annat, medan jag st?kar litet om med mina saker. Ber?tta mig litet om v?ra bekanta. Tant Evelina lever v?l??
?Ja, och sitter som mormor f?r fem barnabarn, ?lskad och ?rad av alla p? Axelholm! Det ?r en f?r hygglig familj, som hon ser omkring sig, och hon har den lyckligaste ?lderdom!?
?Det var roligt att h?ra! Men hon f?rtj?nade ocks? att vara ?lskad och hedrad. ?r hennes Karin gift ocks???
?Ack nej, Karin ?r d?d! Och det har varit henne en stor sorg. De voro s? lyckliga tillsammans!?
?Kors, ?r hon d?d? Ack ja, jag minns nu, att ni skrev, att hon d?tt i… Ser ni den h?r kl?nningen, systrar!… En present av min lilla man! ?r den inte vacker? Och h?gst modern sedan! Joo, min k?ra Gabrielle! Det ?r inte v?rt, att du g?r s? tvetydiga miner! Den ?r r?tt vacker och p? modet, det f?rs?krar jag dig!?
?Men aprop?, hur m?r hovpredikanten? Lever han ?nnu i en ny upplaga? N?, det var bra! Jag skall ta den p? mig till middagen f?r att skr?mma Jacobi. Jag skall s?ga honom, att jag h?refter t?nker b?ra den, f?r att hedra hans egen utn?mning till hovpredikant.?
Alla skrattade.
?Men s?g mig nu?, fortfor Louise, ?hur skall det tillg? vid v?r stora syrpris? Hur har ni t?nkt er sj?lva momangen??
?Jo, s? h?r. Vi ha stort kaffe i tr?dg?rden p? eftermiddagen. D?runder inleda vi fint ett samtal ?ver tomten bortom planket och titta i springorna och skola snart d?rigenom framkalla den vanliga ?nskan: ’Den som kunde f? ned detta!’ N?v?l! Vid denna signal skola dina ?tta gossar l?pa l?st p? skranket och…?
?Vad t?nker ni p?? Nog, gudskelov, ?ro mina gossar starka och raska, men det skulle i sanning beh?vas b?rs?rkakrafter till att…?
?Var icke r?dd?, svarade systrarna skrattande, ?planket ?r avs?gat vid foten och blott s? mycket fast, att n?got brakande f?rorsakas vid fallet f?r effektens skull. Bedriften blir icke sv?r; dessutom skola vi alla l?pa till storms om s? beh?vs.?
?? bevars! ?r det s? beskaffat skola nog mina gossar utf?ra saken, och — aprop?! — jag har n?gra buteljer alldeles uts?kt sockerdricka med mig,som visst min far skulle tycka om, och som skall komma v?l till pass, om vi skola, som v?l ?r tillb?rligt, dricka n?gra sk?lar vid tillf?llet.?
Under detta samtal hade lilla Alfred f?rg?ves g?tt och utbjudit tv? kyssar och h?ll p? att bli litet st?tt, d? han ej fick n?gon avs?ttning p? sin vara, men p? en g?ng tog han sitt parti, f?ll Gabrielle om halsen i det han utropade: ?Nu ser jag, att moster n?dv?ndigt beh?ver en kyss!? Och det var ej moster Gabrielles fel, om den s?ta gossen ej blev ?vertygad om, huru alldeles oumb?rlig hans present var.
Men Louise st?kade med sina saker. ?H?r har jag ett v?vstycke ?t Bergstr?m och h?r en halsduk ?t Ulla, och f?r henne denna lilla kvast till att damma av speglar och bord! Blir den inte syperb? Och se h?r en pust ?t gamla Brigitta och dessa sm?saker!?
?N?, d? skall gumman bli lycklig! Hon ?r vid litet kinkigt hum?r ibland, men ett kaffekalas och n?gra sm? presenter f?rsona henne med hela v?rlden, och i dag f?r hon b?da delarna!?
?Och se vilket ypperligt v?der denna pust har! Den kan f? den suraste ved att brinna! — Se hur dammet flyger f?r den!?
?Uh! Man kan bli bortpustad sj?lv!? sade Gabrielle skrattande.
Under det att systrarna h?llo p? alt putsa, damma, och Louise att beundra sina inventioner, kom lagmannen in glad och varm.
?Vilken verksamhet!? utropade han skrattande. ?Jag skall h?lsa dig fr?n man och barn, Louise! Dina gossar tycker jag just om. Vakna, livliga gossar! Lydiga och sn?lla ocks?! Lilla David ?r en liten yr baddare och en galant pojke! Men vad det ?r skada, att han skall vara s? halt!?
Rodnande av innerlig gl?dje vid detta ber?m f?r sina gossar, svarade Louise hastigt p? klagan ?ver lilla David: ?Min far skulle h?ra, vilken talang han har p? violoncell! Han blir en annan Gehrman!?
?N?, det var bra! En s?dan str?ke ?r v?rd tv? ben! Men jag har knappt f?tt se p? dig ?nnu, Louise! Kors! vad det var roligt, att du skulle komma s? n?ra oss igen! Nu t?nker jag f? se dig alla dagar. Och du kan just beh?va v?r friska luft h?r p? orten! Du har magrat! Men — jag tror minsann, att du har vuxit!? Skrattande sade Louise, att tiden d?rtill nog var ?ver f?r henne.
Systrarna hade ?ven emellan sig sina anm?rkningar ?ver Louise. De gladde sig att se henne ?s? lik sig med alla sina saker!?
?Embellerat har hon just icke, men man kan icke embellera i evighet. Hon ser god och bra ut — alls icke domkyrka mer! Hon blir en f?rtr?fflig prostinna!?
Vi flytta oss nu till Saras rum.
N?r ett ?lskat och skuldfritt barn efter utst?ndna lidanden ?terv?nder till f?r?ldrars famn, till ett k?rt hem, vem kan s?ga den ljuva f?rtjusningen av dess tillst?nd. Den rena njutningen av alla hemmets behag, av anh?rigas ?mhet, av att ?ter vara som ett lyckligt barn i f?r?ldrahuset, det ljuva ?verl?mnandet till den himmelska k?nslan av att ?ter vara hemma?! Men den brottsliga!…
Vi ha sett en m?lning ?ver den f?rlorade sonen, som vi aldrig f?rg?ta. Det var ?terf?reningens stund. Fadern ?ppnar f?r sonen sin fulla famn; han sjunker ned och d?ljer i den sitt ansikte. Djup hj?rtats f?rkrosselse nedb?jer honom s? och p? den bleka kinden — det enda som man ser av ansiktet — rinner en t?r — en ?ngerns och sm?rtans t?r. Den s?ger allt. M? den gyllene ringen s?ttas om hans arm, m? den g?dda kalven b?ras fram till g?stabud f?r honom — han kan icke k?nna sig lycklig, han kan ej vara glad! Ur minnets k?llor framkv?ller den f?rbittrande t?ren.
S? var det med Sara, och det i samma m?n som hennes hj?rta verkligen var renat och f?r?dlat. N?r hon efter en uppfriskande s?mn vaknade i sitt forna hem och s?g bredvid sig sitt barn sovande p? mjuk och sn?vit b?dd, n?r hon vid den intr?ngande morgonsolen s?g allt omkring sig s? helgdagsrent och friskt, n?r hon s?g hur k?rlekens trogna minne hade bevarat hennes ungdomstycken, n?r hon s?g sina forna ?lsklingsblommor, astrarna, str?la fr?n alabasterurnan p? kakelugnen och n?r hon t?nkte p? hur allt varit och hur allt var s? — gr?t hon bittert.
Petrea, som, l?sande vid ett f?nster i Saras rum, avvaktade hennes uppvaknande, stod nu snart vid hennes s?ng med hj?rtliga och lugnande ord.
?O Petrea!? sade Sara tryckande hennes hand till sitt br?st, ?l?t mig tala med dig!… Mitt hj?rta ?r fullt. Jag k?nner att jag kan s?ga dig allt och att du skall f?rst? mig. Jag har ej kommit sj?lvvilligt hit. Din far tog mig med sig. Han fr?gade ej, han tog mig som ett barn och jag lydde som ett s?dant; jag k?nde mig svag, jag t?nkte: kanske d?r jag snart! Det vore ljuvt f? d? under hans takl Men denna natt under hans tak har givit mig krafter. Jag k?nner nu att jag skall leva! H?r mig och bist? mig, Petrea! Ty s? fort mina f?tter b?ra mig m?ste jag h?rifr?n! Jag vill icke vara en b?rda f?r detta hem! Befl?ckad och f?raktad av v?rlden, vill jag ej med min n?rvaro orena denna helgedom. Redan har jag i Gabrielles blick l?st skygghet f?r mig… o! milt vistande h?r skulle bli mig sj?lv en pl?ga. M? min oskyldiga lilla f? dr?ja i detta v?lsignade hem! Jag m?ste h?rifr?n! Dessa livets behag, detta ?verfl?d ?ro ej f?r mig!… De v?cka mina kval! Armod, arbete — det ?r f?r mig. H?rifr?n vill, b?r jag — men jag vill ej g?ra sorg, ej synas otacksam! Hj?lp mig, Petrea! T?nk f?r mig vad jag skall g?ra, vart jag skall g?!?
?Jag har redan t?nkt d?rp??, svarade Petrea.
?Har du? sade Sara glatt ?verraskad och h?ftade forskande p? henne sina stora ?gon.
?Kom och dela min enslighet!? fortfor Petrea hj?rtligt. ?Du vet, att jag, ehuru i mina f?r?ldrars hus, likv?l ?r bosatt s?som f?r mig sj?lv och har den fullkomligaste frihet. Bredvid min vindskammare ?r en annan, en tarvlig, men fredad boning, som skulle vara efter din ?nskan. Kom och bo d?r! D?r skall du leva fullkomligt efter ditt behag, vara allen, eller blott se mig, till dess lugnare dagars stilla inflytande drar dig in i familjekretsens oskyldiga liv och gl?dje.?
?Ack, Petrea, du ?r god! Men du kan icke n?rma till dig en illa beryktad varelse och du vet icke…?
?Tyst, o tyst! Jag vet nog, ty jag ser och h?r dig. O Sara! Vem ?r jag, att jag skulle draga mig ifr?n dig? Gud ser till hj?rtat, och han vet hur svagt och felande mitt ?r, om ?ven mitt yttre liv f?rbliver rent, om de omst?ndigheter, de omgivningar, som skyddat mig, gjort att mina g?rningar varit oskyldiga. Jag k?nner mig dock och har ingen allvarligare b?n till Gud ?n den: ’f?rl?t mig mina synder!’ F?r jag ej bedja den vid din sida? Kunna vi ej f?ljas ?t under v?r ?terst?ende vandring? B?da ha vi sett ned i m?nget livets djup, b?da se vi nu ?dmjukt upp, str?vande mot ljusa h?jder. Giv mig din hand! Du var mig alltid k?r! S?som i ungdoms?ren, s? k?nner jag mig nu dragen till dig. L?t oss g?! L?t oss ?tminstone f?rs?ka vandringen tillsammans. Mitt hj?rta beg?r det, och ditt, Sara! s?ger det icke dig, att vi kunna passa f?r varandra och bli lyckliga tillsammans??
?Skall jag ej bli en b?rda f?r ditt liv? Som starkare kunde jag tj?na dig, kunde f?rtj?na mitt eget br?d med mina h?nders arbete s?som jag gjort det under dessa senare ?r! Men nu?!…?
?Nu… l?mna dig blint till mig! Jag har nog f?r oss b?da. Sedan, n?r vi blivit starkare, skola vi hj?lpas ?t!?
?Mitt f?r?dda liv — mina bittra minnen… skola de ej g?ra mig tung, mitt lynne dystert? Skola ej m?rka andar ?nnu f? makt med den, som s? l?nge var i deras v?ld?!?
??ngern ?r en gudinna, hon beskyddar den som felat! Och om en hedning kunde s?ga s?, huru mycket mer en kristen! O Sara! Sj?lva den f?rkrossande ?ngern — jag vet det — kan f?r denne bliva en kraft till uppr?ttelse, till f?rnyat liv. Den kan v?cka en vilja m?ktig att ?vervinna allt. Den har upprest mig, den skall uppresa dig. Du st?r i mitten av ditt liv, ?nnu ligger f?r dig en l?ng framtid; du har ett ?lskv?rt barn, v?nner, ett evigt liv att leva f?r. Lev d?rf?r! och du skall f? se huru sm?ningom natten sjunker undan, dagen stiger och allt reder och f?rklarar sig. Kom, och l?t oss f?renade arbeta p? livets viktigaste verk: det — att bliva b?ttre!?
Sara hade rest sig upp i s?ngen under dessa ord; nya str?lar t?ndes i hennes ?gon. ?Jag vill!? sade hon. ?O Petrea! En ?ngel talar genom dig! Dina ord st?rka och lugna mig f?runderligt — jag vill begynna ?nyo!…?
Petrea tryckte Sara till sitt br?st och sade ett varmt och innerligt tack! Sedan tillade hon lugnande: ?Och nu, var ett gott barn, Sara! Alla sjuka och svaga ?ro barn — l?t dig v?rdas och f?ras som ett s?dant, lugnt och ?verl?tande — gl?d d?rmed dem som omgiva dig nu, och som vilja dig s? v?l! Innan du blir betydligt b?ttre, kunna vi ej t?nka p? n?gon flyttning. Det skulle bedr?va alla h?r.?
I detta ?gonblick ?ppnades d?rren och modern blickade fr?gande in. Hon log s? k?rleksfullt i det hon sl?t Sara i sina armar. Leonore f?ljde henne, men n?r hon s?g Saras uppr?rda sinnesst?mning gick hon ?ter ut och kom snart tillbaka med en frukostbricka, bet?ckt med goda saker, och nu t?vlade sk?mtsamma och muntrande ord om att f?rstr? och uppliva den ?terfunna. Gamla tales?tt uppfriskades och gamla bekantskaper f?rnyades.
?K?nner du igen madam Folette? Hon ?r nyss reparerad. — F?r hon den ?ran att sl? i en kopp ?t dig? — Det ?r din gamla kopp med stj?rnorna! — Den blev med madam Folette fr?lst ur branden, och den h?r lilla med t?rnrosknoppen ?r ?mnad till v?r lilla Elise. — Du m?ste ?ntligen smaka p? de h?r kringlorna! De ha icke varit med i arken, — ’V?r ?ldsta’ skulle knappt anse dem v?rdiga, icke antika nog — komma ur v?r bakugn just p? morgonkvisten! — V?r ’lilla fr?ken’ har sj?lv valt de vackraste ?t dig och fyllt korgen med dem. — F? se om icke assessorn till och med gillar det ’hembaket’?? — —— o. s. v.
Lilla Elise hade emellertid vaknat och s?g med klara ?gon p? stora Elise, som lutade sig ned till Henne. De voro verkligen lika varandra, som ofta dotterdotter och mormor, och tycktes redan k?nna sig sl?kt. N?r Sara s?g sitt barn i Elises armar, fyllde, f?r f?rsta g?ngen, rena gl?djet?rar hennes ?gon.
Jag undrar om mina l?sarinnor ha nerver till att bevittna b?rs?rkarnas bedrifter vid tr?dg?rdsplankets omkullramlande? Jag kan icke tro det, och tar d?rf?r med l?sarens till?telse ett litet skutt f?rbi dagens stora upptr?de, ?ver det nedf?llda planket — som ramlade s? hastigt att b?rs?rkarna allasammans ramlade omkull d?r?ver — och in p? den nya tomten, d?r vi finna familjekretsen f?rsamlad, sittande p? blomprydda tuvor, under en h?g bj?rk, som vaggar ?ver den sin gulnade krona. Septembersolen, lutande mot nedg?ngen, upplyser gruppen och skimrar genom alarna vid ?n, vilken, sakta sorlande, flyter i bl?a bukter kring den nya tomten, som den f?rsk?nar och begr?nsar.
T?rar gl?nste i familjefaderns ?gon, men han talar icke. Att se sig f?rem?l f?r s? mycken k?rlek, tanken p? framtiden, p? sin ?lsklingsplan, fadersgl?dje och stolthet, tacksamhet mot de sina, mot himmeln, allt f?renar sig att fylla hans hj?rta med de ljuvaste k?nslor, som kunna v?lsigna ett m?nniskobr?st.
Modern bar med Eva och Leonore, strax efter den stora syrprisen och dess p?f?ljande gl?djeexplosion, begivit sig hem. Bland dem, som kvarstannat p? tomten, se vi familjens v?n, Jeremias Munter, som f?r tillf?llet har antagit en den bittraste och grymmaste uppsyn i v?rlden samt baron L***, icke mer den vilda och framfusiga ynglingen, utan en man — och dessutom en possessionat — vars allvarliga v?sen f?rsk?nas av en viss angen?m blygsamhet, synbar i synnerhet n?r han talar vid v?r ?lilla fr?ken?, vid vars f?tter han satt sig.
Louise trakterar med sockerdricka, som ingen h?gre beprisar ?n hon sj?lv. Hon finner det ha n?got ?verjordiskt i sig, n?got ?riktigt upplyftande?, men n?r Gabrielle, efter att ha njutit ett halvt glas, hastigt flaxar upp, skr?mmer hon d?rmed ?v?r ?ldsta?, som dock ej v?ntat sig en s? stark verkan av sitt ?upplyftande? sockerdricka. Snart ser hon sig omgiven av de ?tta, som efter varandra komma ropande:
?Mamma! F?r jag litet dricka? — Och jag med! — Och jag! — Och jag med! — Och jag! Och jag! Sl? mycket fradga ?t mig, mamma lilla!?
?Ses?! Ses?! k?ra gossar! Inte skall man rusa och storma fram s? d?r! Aldrig ser ni pappa eller mig s? d?r tr?nga sig fram! Salomon f?r nu v?nta till sist! T?lamod ?r en god krydda. Se h?r! Drick nu! — Men spill inte p? er!?
Sedan Jacobinerna alla njutit av den skummande, ?upplyftande? drycken, f? de s? starkt bornerande livsandar, att Louise m?ste tills?ga dem att ?va sina mandater p? l?ngre avst?nd. D?refter sv?rma de ut p? uppt?cktsresor och g?ra kullerbyttor kring tomten. David skumpar med sin lilla krycka ?ver sten och tuva, under det Jonathan plockar upp ?t honom alla blommor och lingonplantor, som han pekar p?; sm? buketter g?ras sedan d?rav, med vilka de v?nliga gossarna ?verhopa mostrarna, s?rdeles Gabrielle, deras utkorade v?n och gynnarinna. Ernst Adam — den ?ldsta av de ?tta — en gosse av s?rdeles stadigt v?sen, satt stilla vid morfaderns sida och tycktes r?kna sig till de stora. Lilla Alfred hoppade omkring sin mor.
Lagmannen s?g sig med livliga blickar omkring, planterade alléer, boskéer, satte ut b?nkar, s?g dem fyllas av njutande m?nniskor, och meddelade sina planer till Jacobi.
Jeremias betraktade scenen med ett buttert, vemodigt, honom eget leende, N?r lilla David kom hoppande till honom med en v?lluktande skogsblomma, utropade han pl?tsligen:
?Varf?r skulle man icke g?ra en botanisk tr?dg?rd av detta hellre ?n en vanlig park? Blommor ?ro ?nd? det enda litet roliga h?r i v?rlden, och efter det nu ?r s? st?llt, att m?nniskorna s?tta n?san i v?dret, s? ?r det s? gott att de f? n?gonting att snusa p?. En brunnsinr?ttning kunde allt f?renas h?rmed — litet el?nde sk?ljer den v?l bort ur stackrarna h?r i v?rlden!?
Lagmannen fattade med gl?dje denna tanke. ?S? skola vi?, sade han, ?kunna f?rena nytta med n?je. Detta f?retag blir v?l n?got kostsammare ?n en simpel parkanl?ggning men det b?r icke hindra. I denna sk?na, v?lsignade fredstid och med de utsikter vi ha att, p? Guds makt, f? beh?lla den, kan man ta sig f?r ett arbete och hoppas f? g?ra det f?rdigt i lugn, om ock det ?r st?llt p? l?ngre tid.?
?Och s?dana arbeten?, sade Jacobi, ?verka f?r?dlande p? livet under fredstider. Freden beh?ver ett lika starkt m?tt av krafter som kriget, men emot andra slags fiender. All f?r?dling av den jordiska tillvarelsen, allt, som lyfter sinnena till ett mera intellektuellt liv, ?r ett batteri, upprest mot den l?gre naturen i m?nniskan och en tj?nst gjord ?t m?nsklighet och f?dernesland.?
?Bah!? skrek Jeremias f?rtretad, ?m?nsklighet, f?dernesland! Alltid skall ni ha stora ord med. Om man sl?r omkull ett skrank eller planterar en buske, strax skall det hetas vara en v?lg?rning ?t f?derneslandet! Plantera ni era t?ppor och sl? omkull era plank, men l?mna mans f?derneslandet i fred, ty det bryr sig lika litet om er, som ni bryr er om det. F?r f?derneslandet! F?r m?nskligheten! Det skall vara bra h?gt och r?rande! Bara prat alltihop!?
?Nej, nu ?r bror i sanning f?r str?ng!? sade lagmannen, leende ?ver sin v?ns utfall, ?och f?r min del?, fortfor han allvarligt och livligt, ??nskade jag att en klar tanke p? f?derneslandet ?tf?ljde varje grand av m?nsklig verksamhet. Om n?gon k?rlek ?r naturlig och f?rnuftig, s? ?r det k?rleken till fosterlandet. Har jag icke mitt fosterland att tacka f?r allt vad jag ?r? ?r det icke dess lagar, dess institutioner, dess andliga liv, som utveckla hela min m?nskliga och borgerliga tillvarelse? ?r det icke mina f?ders g?rningar, som bildat dessa, som givit dem deras individuella liv och kraft? I sanning, k?rlek och tacksamhet mot f?r?ldrar ?r icke en st?rre plikt ?n k?rlek och tacksamhet mot f?dernesland! Och det finnes ingen, man eller kvinna, h?g eller lag, som icke b?r och kan, var i sin m?n, g?lda denna heliga skuld. Och det ?r just meningen av ett kristligt utbildat samh?lle, att var och en d?rinom kan g?ra sitt pund g?llande, s? att det p? en g?ng tj?nar det enskilda och det allm?nna.?
?S??, tillade Petrea, ?bilda regnets droppar b?ckarna, som gjuta sina vatten i floden, och kunna, om ?ven anonymt, deltaga i dess v?lg?rande lopp.?
?S? ?r det, mitt k?ra barn!? sade fadern och r?ckte henne handen.
?Det ?r en gl?djande tanke!? sade Louise med t?rfulla ?gon. ?H?r v?l p?, Adam, vad morfar och moster s?ga, och kom v?l ih?g det! — Gapa inte s? f?rfasligt, k?ra du! En hel fregatt kunde f? rum att segla in i din mun.?
H?rvid b?rjade lilla Alfred skratta s? g?llt och hj?rtligt, att alla de ?ldre oemotst?ndligt gjorde honom s?llskap. Adam f?ljde med, och vid ljudet av denna skrattsalva kommo s?ttandes fr?n alla kanter Sem och Seth, Jacob och Salomon, Jonatan och lilla David, s?som en flock sparvar sl? ned p? en utkastad handfull gryn. De kommo skrattande, emedan de h?rt skrattas, och ville vara med om traktamentet.
Solen hade emellertid g?tt ner och kv?llens kulna tomtegubbar begynte vandra ?ver tomten, d? familjen br?t upp, under muntraste glam, f?r att begiva sig till hemmet. N?r de v?nde sig mot staden, glimmade Mariakyrkans stj?rna som en eld i solens sista str?le, och m?nen steg lik ett blekt men milt ansikte upp ?ver taket p? deras hem. Det var n?got i denna syn, som gjorde ett sorgligt intryck p? Gabrielle. Kyrktornets stj?rna glimmade ?ver broderns grav, och m?nens anblick l?t Gabrielle ovillkorligt t?nka p? moderns bleka, milda anlete. F?r ?vrigt var aftonen s? sk?n. Trasten sj?ng i alarna nere vid ?n, och himmeln l?g klar och ljusbl? ?ver jorden, d?r vindar och bullrande ljud allt djupare somnade in. Gabrielle gick tankfull och hade icke m?rkt att baron L*** nalkats henne, hon n?stan spratt till, d? han tilltalade henne s?:
?Det var bra roligt — bra k?rt f?r mig att ?terse er alla s? lyckliga!?
?Ack ja! sade Gabrielle, ?nu f? vi alla ?ter vara tillsammans. Det var en stor gl?dje att f? Louise och hennes familj hit!?
?Kanske?, fortfor L***, ?kanske ?r det f?rm?tenhet att vilja rubba en s? lycklig samlevnad, att vilja fr?n en s?dan familj skilja en ?lskad dotter och syster, men om den sannaste…?
?Ack!? avbr?t Gabrielle hastigt f?rskr?ckt, ?tala ej om att rubba, att f?r?ndra n?got! Allt ?r ju s? bra som det nu ?r!?
L*** teg med ett sorgset uttryck.
?L?t oss alla vara glada tillsammans!? sade blygsamt och hj?rtligt Gabrielle, ?ni blir ju en tid hos oss?! Det ?r s? sk?nt att ha v?nner och syskon! Livet ?r s? roligt tillsammans med dem!?
L***s ansikte ljusnade, han fattade Gabrielles hand och ville s?ga n?got, men hon hastade ifr?n honom och till sin far, vars arm hon tog.
Jacobi ledde Petrea. De voro glada och f?rlroliga tillsammans som lyckliga syskon. Hon talade f?r honom om det, som utgjorde hennes n?rvarande s?llhet och hennes framtids hopp. Han deltog livligt d?ruti och ber?ttade henne om sina planer, om sin husliga lycka, s?rdeles och med f?rtjusning om sina gossar, om deras lydnad f?r f?r?ldrarnas minsta vink, deras inb?rdes k?rlek — och se! Det var allt ?Louises f?rtj?nst!? Och Louises lov uppst?mdes av en harmonisk duo, allt till en ?s?t lukt f?r v?r ?ldsta?, som l?tsade icke lyssna till n?got, utan till sin far.
Snart n?dde man hemmet.
Med en silverslev i handen och det v?nligaste leende p? l?pparna stod modern i biblioteket framf?r en stor rykande punschb?l och v?lkomnade med blick och r?st den intr?dande skaran.
?Min s?ta Elise!? sade lagmannen omfamnande henne, ?du har blivit tjugu ?r yngre i dag!?
?S?llheten f?ryngrar!? svarade hon seende p? honom k?rleksfullt.
Man satte sig.
?Bullra inte s? mycket, gossar!? sade Louise till sina ?tta i det hon sj?lv satte sig med lilla Elise p? sina kn?n. ?Kan ni inte s?tta er utan s? mycket brak och br?k?!?
Jeremias Munter hade satt sig i ett h?rn, avl?gsnad fr?n alla de andra; han var stilla och syntes nedslagen.
En tystnad uppstod. Det syntes p? m?nga ansikten ett slags sp?nning, ett slags medvetande av att n?got ovanligt snart skulle intr?ffa.
Lagmannen hostade n?gra g?nger, han tycktes ha n?got ovanligt behov av att klarera sin strupe.
?ntligen upphov han sin r?st och sade, men icke utan synbar r?relse:
??r det sant att v?r v?n Jeremias Munter t?nker ?verge oss snart f?r att bos?tta sig i enslighet p? landet? ?r det sant, som ryktet s?ger, att han t?nker l?mna oss redan i morgon och att denna afton s?ledes ?r den sista, han som stadsbo tillbringar i v?r krets??
Assessorn gjorde ett f?rs?k att svara, men det stannade vid ett slags grymtande ljud utan ord. Han s?g stint ned i golvet och st?dde h?nderna p? sin k?pp.
?I s? fall?, fortfor lagmannen, ?har jag blivit anmodad om att g?ra honom en fr?ga, som jag till ingen annan ?n honom kunde g?ra och som ?nd? n?stan fastnar mig i halsen. — Vill v?r v?n assessor Munter l?ta en… en av oss f?lja honom i hans enslighet??
?Vem skulle vilja f?lja med mig?? r?t Jeremias buttert och tvivlande.
?Jag!? svarade en mild, harmonisk r?st, och Eva — i denna stund s? vacker och behaglig som n?gonsin — nalkades honom vid sin faders hand. ?Jag?, upprepade hon rodnande, talande l?gt men innerligt, ?vill f?lja er — om ni vill det!?
P? familjens ansikten l?ste man att detta icke var en ?verraskning f?r dess medlemmar. Louise hade milda t?rar i ?gonen och s?g ej det ringaste skandaliserad ut ?ver detta steg s? rakt emot ?kvinnans v?rdighet?. Assessorn spratt till och s?g upp med en skarp och f?rv?nad blick.
?Emottag av min hand?, sade lagmannen med en r?st, som vittnade om hans k?nslor, ?en f?ljeslagerska, som du l?nge ?nskat dig! Blott till dig, Munter, kunde jag s? bortgiva mitt k?ra barn!?
?Ger ni mig nej?? sade Eva i det hon rodnande och leende r?ckte sin vita hand till den ?nnu stumma Jeremias.
Han tog h?ftigt den utstr?ckta handen, tryckte den med b?da sina h?nder mot sitt br?st och sade sakta i det han b?jde sig ned ?ver den: ?O, mina rosor!? N?r han upplyfte huvudet runno hans t?rar. Men det var ?ngest och oro i hans v?sen. ?Bror!? sade han till lagmannen, ?jag kan ?nnu inte tacka dig! Jag vet inte… jag begriper inte… Jag m?ste f?rst rannsaka henne!?
Han tog Evas hand och f?rde henne in i det till biblioteket gr?nsande kabinettet, satte sig d?r mittemot henne och sade h?ftigt:
?Vad kommer det h?r ifr?n? Vad ?r det f?r uppt?g? Hur h?nger det ihop? S?g mig, i Guds namn, Eva, med vad k?nslor hon s? h?r kommer och friar till mig? ?r det med sann k?rlek? Ja, just k?rlek, s?ger jag! Skr?m sig icke f?r ordet — som jag menar det, kan hon ta det. ?r det k?rlek eller ?r det — — — medlidande?! Som en n?deg?va tar jag henne icke, s? mycket vill jag s?ga henne. Bedrag sig icke, bedrag icke mig! I Guds namn, som rannsakar v?ra hj?rtan, svara mig och tala sanningen: ?r det av fullt, av hj?rtligt hj?rta, hon s? kommer till mig? Tror hon — tror du, Eva, Guds ?ngel, att jag gamla, fula, sjukliga, knarriga gubbe kan g?ra dig lycklig??
Jeremias talade med ?ngestfull innerlighet och han var vacker i denna stund av k?rlek och av k?nsla.
?Min v?n, min v?lg?rare?, svarade Eva, i det hon med sin hand str?k bort t?rarna, som rullade utf?r hans kinder, ?se in… l?s i mitt hj?rta! Tacksamhet har f?rt mig till erk?nnande av ert v?rde — b?da ha f?rt mig till k?rlek — icke den h?ftiga, som jag en g?ng k?nt, men aldrig mer skall k?nna, utan en djup, innerlig tillgivenhet, som skall g?ra mig och, jag hoppas, ?ven er lycklig, och som ingenting mer kan st?ra. Att leva f?r er och, n?st er, f?r min familj, ?r det h?gsta jag ?nskar p? jorden. Jag kan uppriktigt s?ga, att jag i denna stund ej ?lskar n?gon h?gre ?n er! ?r detta er nog??
?nnu h?ftades p? Eva assessorns djupa ?gon, forskande och genomtr?ngande.
?Kyss mig!? sade han p? en g?ng tv?rt och skarpt.
Med en stilla, obeskrivligt ljuv h?ngivenhet lutade Eva sitt rodnande ansikte till hans och kysste honom.
?Herregud!? sade Jeremias, ??r du d? min? I hans namn d?!? Och med outs?gliga k?nslor sl?t han den s? l?nge ?lskade till sitt hj?rta. Han h?ll henne l?nge s?, och blott djupa suckar uppstego ur hans s?llhetsfyllda br?st. — Slutligen slet han sig fr?n henne och, s?som livad av en ny ungdom, tog han ett spr?ng och ropade till de f?rsamlade i biblioteket:
?Ses?! Nu ?r det f?rdigt! Jag tar henne! Hon ska f? mig! Hon ska f? mig! Hon duger till att bli min hustru, och jag duger att vara hennes man! Ses?, d?r ute! Vill ni inte dricka v?r sk?l?? Alla lupo till b?larna, Louise med de andra, de ?tta efter henne. Det blev ett gl?djefullt larm. Leonore och Petrea slogo under skratt ifr?n sig de tillstormande och lovade b?ra glasen till dem, blott de ville f?rbliva stilla p? sina platser. ?ntligen ?terkom ordning i f?rsamlingen, glasen fylldes och sk?larna begynte.
N:r 1, som lagmannen proponerade, var f?r det nya brudparet.
N:r 2, som Jacobi ganska v?ltaligt framst?llde, var f?r f?r?ldrarna, ?f?r deras lycka, deras v?l?, sade han r?rd, ?genom vilka jag och m?nga med mig blivit v?lsignade?.
N:r 3 dracks f?r den nya pastorsfamiljens v?lg?ng och trevnad.
N:r 4 f?r den nya tomten.
N:r 5 f?r det gamla — alltid unga hemmet.
N:r 6 var: alla goda barns sk?l.
De ?tta tycktes icke nog kunna tacka f?r och besvara den.
Sedan klingade muntert en m?ngd enskilda sk?lar, Jacobinerna drucko oupph?rligt mostrarna till. Gabrielle fick j?mt klinga med sina sm? nev?er.
Emellertid h?ll Jeremias Munter, med ungdomsvarma blickar, f?ljande ?mma tal till sin f?stm?:
?Det var ju n?cken, att hon skulle vara s? angel?gen om mig! Fria sj?lv! Hur visste hon att jag ville ha henne? Och komma s? hastigt ?ver mig! Inte ge mig n?gon bet?nketid alls! Det ?r ju oerh?rt! — Vad f?r slag? ’G?ra om saken?’ Nej, nej! Det ?r s? besv?rligt! Ne, ne, ne, ne, ne, nej d?! s?ger jag. Sedan jag besinnat mig, finner jag att det ?r b?st att jag tar henne. Men visst var hon bra hastig! Jag h?ll p? att f?… Vad nu d?? Vad ?r det f?r nytt? Kommer lilla n?den, lilla sv?gerskan s? utan krus och kysser mig? Kors! V?rlden ?r ?nd? rolig!?
Men ingen i kretsen fann v?rlden s? rolig som Petrea.
??r du n?jd med mig, Petrea?? fr?gade Eva henne, sk?lmaktigt leende. Petrea sl?t henne innerligt i sina armar. Nu h?rdes mamma Louise: ?Ses?, gossar, nu f? ni inte dricka mer! Ingen t?r mer! Vad s?ger du, lilla David? ’Dusk?l med farbror Munter!’ Nej tack, min lilla gosse, det f?r du proponera en annan g?ng. Ni har sk?lat nog allaredan och kanske mer ?n era sm? huvuden t?la vid.?
?Jag ber f?r gossarna, syster Louise!? ropade assessorn, ?jag vill proponera en sk?l och den m?ste de dricka med. Fyll ?nnu en g?ng i glasen, sv?rmor lilla! Jag proponerar:
En sk?l f?r friden! F?r frid i landet och i hemmen! Sk?l f?r den k?rlek och den kunskap, som allena g?ra freden till en v?lsignelse! Sk?l med ett ord f?r — frid p? jorden?
?Amen, amen!? ropade Jacobi, drack ur sitt glas och kastade det bakom sig. Louise s?g litet illa vid p? sin mor, men n?r denna glatt f?ljde Jacobis exempel, blev hon ?ven f?rf?rd.
?Alla glas ?ver bord efter den sk?len?, ropade lagmannen och skickade sig att klinga med taket, och med obeskrivlig fr?jd kastade Jacobinerna sina glas i v?dret, s?kande att g?ra fredssk?len s? bullrande och f?rst?rande som m?jligt.
Vi l?mna nu den glada kretsen, ur vilken vi se modern sakta smyga sig. Vi se henne g? in i sitt kabinett, d?r hon vilar sig i behagligt lugn och skriver f?ljande rader till sin systerliga v?n:
?Jag har nu l?mnat dem p? en stund f?r att vila mig och spr?ka n?gra ord med dig, min Cecilia. H?r ?r glatt och lugnt, och glada r?ster, riktiga h?gtidsr?ster, h?ras hit in. Min Ernsts hj?rta njuter den h?gsta fr?jd, ty han ser alla sina barn lyckliga omkring sig. Och barnen, Cecilia — han har r?tt att vara glad, vara stolt ?ver dem. De st? alla omkring honom, goda och f?rdiga m?nniskor; de tacka honom, att de blivit f?dda till livet och att de l?rt k?nna dess v?rde. De ?ro till freds med sin lott. Den f?rlorade, den ?terkomna vilar sig i hemmet f?r at! begynna ett nytt liv, och hennes intagande barn ?r redan hemmastatt p? morfaderns kn?n… Nu klingar Gabrielles gitarr, och en s?ng st?ms upp! — Nu tror jag de dansa med! Louises ?tta gossar l?ta trossbottnarna skaka. Jacobis r?st h?res ?verallt. Den goda, evigt unga m?nniskan! Jag borde vara glad, jag ocks?, ty allt ?r frid och v?lbest?llt i mitt hem. Jag ?r det ?ven — mitt hj?rta ?r fullt av tacksamhet, men min kropp ?r tr?tt, mycket tr?tt.
Granarna p? graven vifta och vinka — jag ser deras spiror h?lsa mig i det klara m?nskenet och visa — upp?t. Vinkar du mig, min son? Kallar du mig att komma ’hem till dig?’ Min f?rstf?dde! Mitt sommarbara! L?t mig viska till dig att det ?r min hemliga ?nskan! V?nlig var mig jorden, v?nligt hemmet d?r, men, n?r du gick bort, min ?lskling, d? begynte jag att flytta. T?rh?nda kommer den sista flyttningsdagen snart. Jag tycker jag k?nner p? mig att jag skall f? stilla inslumra. Och unnas det mig, innan den sista s?mnen, en r?tt klar och vacker stund, d? skall jag ?n en g?ng trycka min mans hand till mina l?ppar, se omkring mig v?lsignande p? jorden och tacksamt upp till himmeln och s?ga, som nu, av hj?rtats grund: gudskelov — f?r hemmet h?r! — och hemmet d?r!?
- ↑ Ur T?rnrosens bok.