鼠的三合生肖是什么
| ← Eva |
|
Olycka → |
Lycka.
?Lycka!? upprepade lagmannen i det han intr?dde med brev och tidningar i handen. ?Gabrielle, mitt barn, l?s upp detta f?r din mor!? Och han lade framf?r henne en tidning.
Gabrielle begynte men ?vergav hastigt tidningsorden, hoppade upp, slog ihop h?nderna och utropade:
?Henriks skaldestycke har vunnit h?gsta priset!?
?Och h?r, Henrik?, sade lagmannen, ??ro brev — du ?r utn?mnd till…? Lagmannens r?st dr?nktes i gl?djeropen fr?n de ?vriga. Henrik l?g i sin mors armar, omgiven av sina med v?ta ?gon jubilerande systrar. Lagmannen gick med stora steg fram och ?ter p? golvet; slutligen stannade han framf?r den lyckliga gruppen och utropade: ?Ses? d?! L?t mig d? f? litet med av allt det d?r! Elise! Tack f?r det du givit mig honom! Och du, pojke, kom hit, s? f?r jag s?ga dig…? Men det blev dock inga ord av; stum av innerlig r?relse omfamnade fadern sin son och besvarade ?ven s? sina d?ttrars k?rleksbetygelser.
M?nga enskilda brev fr?n Stockholm inneh?llo smickrande ord, fr?jdebetygelser ?ver den unga skalden; Henriks unga v?nner sj?ngo triumfs?nger.
Det var n?stan f?r mycken lycka p? en g?ng. Under de f?rsta ?gonblicken efter dessa nyheter var gl?djen stilla och blandad med r?relse, sedan blev den munter och sprakade raketlikt ut i tusen riktningar. Ett allm?nt mouvement uppkom f?r att fira dagen och dess hj?lte, och medan familjefadern bryggde en b?l (hela huset skulle dricka Henriks sk?l), bryggde de ?vriga planer till en Stockholmsresa. Hela familjen m?ste ju vara vittne till Henriks beg?vande med den stora guldmedaljen, den m?ste vara n?rvarande vid hans h?gtidsdag. Eva ?terfick n?stan hela sin intagande livlighet f?r att skildra en dylik fest, till vilken hon p? Svenska akademien varit vittne.
Det var lagmannen p?kostande, att han just denna dag m?ste skiljas vid sitt hem, men angel?gna ?renden tvingade honom d?rtill, och han m?ste resa samma afton, f?r att ?terv?nda efter tre à fyra dagar. Ehuru han nu l?mnade de sina i blomman av v?lg?ng och gl?dje, tycktes den korta skilsm?ssan vara honom mera sv?r ?n vanligt. Sedan han redan hade tagit avsked av de sina, kom han ?ter in — n?got f?r honom h?gst ovanligt — omfamnade ?nnu en g?ng sin hustru, sv?ngde om i vargskinnsp?lsen liksom i munterhet med sina d?ttrar och gick hastigt ut, i det han gav en t?mligen h?rd knuff ?t unga L., som i sin vilda gl?dje anf?ll vargskinnsp?lsen som en hund. N?r lagmannen sedan fr?n sin sl?de kastade ?nnu en blick upp mot biblioteksf?nstren och h?lsade med handen sin hustru och sina d?ttrar, s?go de med ?verraskning, att hans ?gon stodo fulla av t?rar.