第二期网信系统行政执法培训班在京举办
| ← Avsked |
|
Leonore till Eva → |
Sm? scener.
Likt en orkan hade nyss f?rflutna episod g?tt igenom hemmet. N?r den var ?ver, klarnade himmelen p? nytt, ja, man kunde s?ga, att ett gladare lugn ?n tillf?rene nu intr?dde. Ingen var, som icke t?nkte med intresse p? Sara, som icke stundom begr?t hennes h?ftiga skilsm?ssa, men ingen var, utom lagmannen och Petrea, som icke k?nde en hemlig l?ttnad genom hennes avl?gsnande. Lagmannen saknade en dotter i sin ?lskade krels, saknade den sk?na, rikt beg?vade flickan och kunde ej utan en bitter oro t?nka p? hennes framtid. Petrea begr?t f?rem?let f?r sin ungdomliga beundran och dyrkan, men tr?stade sig med att uppg?ra romantiska planer f?r deras ?terseende, och alltid s? att Petrea d?rvid agerade s?som Saras skydds?ngel, antingen som drottning p? en ?de ?, eller som en krigare, bl?dande f?r henne, eller som en f?rkl?dd person, l?sande hennes bojor i f?ngelsets djup f?r att s?tta dem p? sig sj?lv; med ett ord p? alla om?jliga vis i v?rlden, utom p? de m?jliga.
Planer f?r framtiden sysselsatte mycket ungdomen. Eva och Leonore byggde alla sina luftslott tillsammans. En stor innerlighet hade uppg?tt mellan dessa systrar, alltsedan deras samvaro under de andras vistande p? Axelholm. Man kunde s?ga att p? den afton, de tillsammans ?rumlade? med druvor och en roman, slog det v?nskapsfr?, som l?nge grott inom dem, ut sitt hj?rtblad. Deras luftslott voro f?r ?vrigt inga vanliga romanslott; de hade till grundval den prosaiska, men vackra tanken att framdeles f?rv?rva sj?lvst?ndig b?rgning — ty tidigt hade f?r?ldrarna riktat d?ttrarnas h?g dit?t.
Petrea l?ste engeiska med Gabrielle, st?llde till sm? fester f?r henne och familjen, gr?t var afton ?ver Sara och funderade var morgon p? ?V?rldens skapelse?, under det de goda f?r?ldrarna allt uppm?rksammare vakade ?ver hennes egen.
Ingen nj?t dock av det n?rvarande tillst?ndet inom familjen s? som Henrik. Sedan han varit systrarna behj?lplig till ?tskillig ?munter motion? och ?muntration?, ?gnade han sig mera uteslutande ?t sina ?lsklingsstudier, historien och filosofien; ofta str?vade han med sin bok hela dagarna omkring i nejden, men alltid klockan sju var afton, sl?t han sig till familjekretsen och var merendels d? den gladaste av de glada.
Ett par sm? poemer, som Henrik skrev vid denna tid och som tycktes visa de mest avgjorda skaldeanlag, gjorde st?rsta n?je ?t hans mor och systrar och v?ckte en glad uppm?rksamhet i kretsen av familjens v?nner. Lagmannen allena mulnade.
Henrik l?ngtade livligt efter Stjernh?ks ankomst. Han ville visa honom sina arbeten, l?ngtade f?rs?ka sina nya historiska och filosofiska kunskaper honom, l?ngtade med ett ord att bli v?rderad av honom, ty Henriks milda och varma sj?l hade alltid k?nt sig m?ktigt dragen till den andres kraftfulla, metalliska natur, och redan sedan goss?ren hade Stjernh?ks aktning och v?nskap alltid utgjort ett m?l f?r Henriks str?vande och varmaste, fast hittills oupphunna ?nskningar. Stjernh?k hade alltid hittils behandlat Henrik med en viss likgiltig v?nlighet, men aldrig som kamrat och v?n.
Stjernh?k kom, Med stor hj?rtlighet mottogs han i Frankska familjen, men ingen m?tte honom med ett varmare hj?rta ?n Henrik.
Det var en stor olikhet emellan de b?da ynglingarna, ?ven till det yttre. Henrik hade en ren, men n?stan kvinnlig sk?nhet, hans gestalt var ?del, men sp?d, hans blick eldig och sv?rmande. Stjernh?k, ett par ?r ?ldre ?n Henrik, var tidigt man. Allt hos honom var muskul?st, fast och kraftigt; hans ansikte var betydelsefullt, utan att vara vackert, och i hans klara, best?mda blick tindrade en stj?rna, en s?dan, som skickelsen stundom profetiskt l?gger i ?gat p? den ?ver vars bana lyckliga stj?rnor vaka.
N?gra dagar efter Stjernh?ks ankomst blev Henrik mycket f?r?ndrad. Han var tyst, och ett moln av nedslagenhet bet?ckte hans ansikte. Stjernh?k var nu, som vanligt, ej ov?nlig mot Henrik, men tycktes g?ra f?ga avseende p? honom. Han sysselsatte sig ivrigt dels med att f?r fruntimren och Jacobi g?ra kemiska experiment samt om aftnarna och v?l inp? n?tterna genom f?rtr?ffliga teleskop l?ta dem betrakta stj?rnhimmelens fenomener. En av de str?lande himlakropparna, p? vilken den unge astronomen flitigt anst?llde alna observationer, kallades sedermera i familjen ?Stjernh?ks stj?rna?. Alla samlade sig kring den kuntlge och intressante unge mannen. Lagmannen var h?gst road av hans samtal och yttrade mer ?n en g?ng till de sina sin gl?dje ?ver honom och de f?rhoppningar, hans f?dernesland kunde g?ra sig om honom. Den unge bergseleven var ?ven d?rigenom lagmannens gunstling, att han med ovanliga kunskaper f?renade en icke vanlig blygsamhet i sitt f?rh?llande till ?ldre och mer erfarna m?n.
?Se, Henrik!? utropade lagmannen en dag efter ett samtal med Stjernh?k, ?se, det vill jag kalla poesi, verklig poesi! T?mja str?mmarna och tvinga deras vilda fall att bereda trevnad och rikedom, under de vid deras str?nder skogarna ljusna, ?kerf?lt utbreda sig, m?nniskoboningar uppblomstra och frisk verksamhet och glada r?ster uppliva nejden! Se, det kan kallas en sk?n skapelse!?
Henrik teg. Men ?lilla fr?ken? sade fint: ?Och i de d?r boningarna — vad de skola vara n?jda att ibland f? en rolig bok att l?sa eller en vacker s?ng att sjunga! Eljest bleve deras liv bra torrt oaktat alla deras vattenfall!?
Lagmannen log, kysste sin lilla flicka och fick t?rar i ?gonen av f?rtjusning ?t henne.
Henrik hade emellertid g?tt ut i ett annat rum och satt sig vid ett f?nster dit modern f?ljde honom.
?Hur ?r det med min Henrik?? fr?gade hon k?rleksfullt, i det hon sakta tog bort handen, som beskuggade hans ?gon. De stodo fulla av t?rar. ?Min goda, goda gosse!? utbrast modern, i det hennes egna runno ?ver, och hon lindade sina armar kring honom.
?Ser du!? begynte modern tr?stande, ?du skall icke bry dig om att din far talar liksom litet ensidigt emellan?t. Du vet ju ?nd? huru o?ndligen r?ttvis och god han ?r, och att blott han blir s?ker p? det ?kta i din kallelse, s? skall han bli till freds med den. Nu fruktar han att du skall stanna vid medelm?ttan. Han skall nog bli n?jd och glad, n?r du p? din egen v?g g?r honom heder en dag!?
?Ack!? sade Henrik, ?visste jag blott att jag verkligen hade en egen v?g, en egen kallelse! Men sedan Stjernh?k kommit och jag talat med honom, ?r allt s? f?r?ndrat inom och utom mig. Jag f?rst?r icke mig sj?lv mer. Stjernh?k har l?tit mig inse huru litet jag visste av det jag trodde mig veta, vilket fuskverk mitt arbete var. Jag inser det mycket v?l nu och — det kostar p? mig.?
?Min goda gosse, du missk?nner dig?, sade modern. ?Dina g?vor och Stjernh?ks ?ro ganska olika, men om du som han med allvar och kraft odlar ditt pund, s? blir det nog fruktb?rande i sinom tid. Jag m?ste s?ga dig, Henrik, att det varit och ?r en av mina livligaste ?nskningar, att n?gon av mina barn skulle utm?rka sig inom litteraturen. Den har givit mig mina sk?naste njutningar, och som yngre saknade jag ej anlag till att sj?lv odla den. I dina anlag har jag sett mina blomstra upp i ett rikare m?tt, jag har sj?lv blommat upp i dem, min Henrik, och i hoppet p? dig. Ack, om jag upplevde den dag, d? jag s?ge dig hedrad av ditt f?dernesland, d? jag s?ge din far stolt ?ver sin son, och jag sj?lv finge v?rma mitt hj?rta vid frukterna av ditt snille, ditt arbete — o, d? kunde jag med gl?dje d?!?
Entusiasmens eld l?gade upp i Henriks blickar och p? hans kinder, i det han omfamnande sin mor, sade: ?Nej, du skall leva, min mor! Leva f?r att hedras av din son! Han lovar att g?ra dig gl?dje!?
En solstr?le f?ll in i rummet och lyste i Henriks ljusa lockar, som h?rvid gl?nste som guld. Modern s?g det, s?g tyst en profetia d?ri, och ett solljust leende utbredde sig ?ver hennes ansikte.
Det var vid denna tid, som, manad av f?r?ldrarna
och v?l ?ven av eget hj?rtas godhet, Jacobi b?rjade
mera allvarligt syssels?tta sig med Petrea, och
sysselsatte henne p? ett s?tt, som anstr?ngde och ?vade
hennes t?nkande f?rm?ga, varigenom svallet i k?nsla och
inbillning n?got lugnades. Detta var f?r Petrea
outs?gligt v?lg?rande och skulle varit det ?nnu mer, om
icke l?raren blivit henne alltf?r… Men vi vilja icke
r?ja kommande ?rs hemlighet.
Denna dag var Leonore f?r f?rsta g?ngen p? l?ng
tid nere till middagen. Alla gladde sig d?r?ver och
Leonore, vars ansikte hade ett mera ljust och v?nligt
uttryck, ?n man var van att se d?r, fanns ha
f?runderligen emballerat. Eva, som hade f?rest?tt hennes
toalett, s?g p? henne med hj?rtefr?jd.
?Ser du, Leonore!? sade hon i det hon visade i himmeln, d?r bl? ljusringar b?rjade synas genom molnen, som gr?tit n?stan hela dagen, ?ser du, det klarnar! Nu ha vi sommar; nu skola vi g? ut tillsammans och plocka blommor och b?r!? Och hennes bl? ?gon lyste av godhet och levnadsgl?dje.