常州网络媒体将联合组织开展“百企百村百校行”新闻中心中国常州网 常州第一门户网 常州龙网 常州日报 常州晚报
| ← Resdagen |
|
Hemresan → |
Axelholm.
Icke p? var och en bal g?r det s? avundsv?rt l?tt och ledigt till som p? en av borgerskapet given i den lilla goda staden ***ping, d?r man s?g bagerskan och sockerbagerskan valsa tillsammans och ?t or?tt led, och de ?vriga sade: ?Det g?r ingenting, bara det g?r!? Ack nej! En s?dan oskuld tr?ffas h?gst s?llan, och allra minst p? ?Innocencen?, varom jag sj?lv kan vittna. D?r, som annorst?des p? stora baler, g?r konvenansens klippiga sk?rg?rd det om?jligt att r?ra sig utan tusen omst?ndigheter, anst?ndigheter, bet?nkligheter, formenligheter och vad det allt heter, som tillsammans utg?ra en betydlig summa av sv?righeter. Den stora balen p? Axelholm var icke heller utan pretention och d?rf?r icke utan sina stela sv?righeter. Bland de mycket omgivna och uppbjudna se vi Sara och ?ven Louise. Med dem t?vla de tre fr?knarna Aftonstj?rna: Isabella, Stella och Aurora, som j?mt h?lla sig omkring grevinnan Solenstr?les f?t?lj, placerad framf?r den stora trym?n i fonden av salen. Bland de i allsk?ns ro v?ntande finna vi v?r Petrea, som likv?l denna afton, med sin band? av skotska p?rlor i h?ret och en viss blomma av oskuld och godhet ?ver sitt unga ansikte, s?g ovanligt bra ut. Hennes hj?rta klappade av obeskrivlig lust att bli uppbjuden. ?Ack!? suckade hon, d? hon s?g tv? h?gst eleganta unga herrar — br?derna B** — lornjerande spatsera framf?r damernas rad. Deras lornjetter stannade p? Petrea ett ?gonblick; s? viskade den ene n?gonting till den andre, b?da sm?logo och gingo f?rbi. Petrea k?nde sig f?r?dmjukad, hon visste ej r?tt varf?r. Nu! t?nkte Petrea, n?r hon s?g l?jtnant S. raskt nalkas. Men l?jtnant S. bj?d upp fr?ken T. Petrea blev sittande. Musiken spelade den muntra angl?sen. Petreas f?tter r?rde sig och rycktes av danslust, Ack! t?nkte hon, om jag vore en karl, skulle jag bjuda upp Petrea! Angl?sen str?mmade Petreas n?sa f?rbi.
?Var ?r Eva?? fr?gade Jeremias Munter med en h?ftig och missn?jd ton Louise under mellanakten emellan angl?s och vals.
?Hon har stannat hemma hos Leonore. Hon ville det n?dv?ndigt!?
?S? dumt! Varf?r kom jag d? hit??
?Ja, det kan jag verkligen icke s?ga?? svarade Louise leende.
?Icke?? ?tertog assessorn, ?n?, d? skall jag s?ga henne det, syster Louise. Jo, jag kom just hit f?r att se Eva dansa; enkom f?r det och f?r ingenting annat. Ni andra hade allihop kunnat hellre f? bli hemma ?n Eva. Den d?r Petrea! Vad hade hon att g?ra h?r? Hon har alltid varit min st?testen, men nu t?l jag henne inte alls, sedan hon inte hade vett att bli hemma i st?llet f?r Eva.?
Skrattande ?t detta utfall sv?vade Louise bort i valsen med Jacobi, och grevinnan Solenstr?le — balens sol — sade, i det de fl?ktade f?rbi hennes f?t?lj: ?Charmant, charmant!?
Framf?r detta par, vars vals utm?rkte sig genom sin l?tta, harmoniska r?relse, sv?ngde ett, i n?stan vilda kretsar, som ?drog sig allas blickar; det var Sara med den brusande Schwartz; hennes verkligen str?lande sk?nhet och hennes kl?dsel, hennes stolta h?llning och blixtrande ?ga v?ckte ett allm?nt ?ah!? av ?verraskning och beundran, d?r hon for fram. Vid att se p? henne gl?mde Petrea att hon ?nnu satt. Petrea tyckte sig ej ha sett n?got mer h?nryckande ?n Sara i valsens virvlar. Men grevinnan Solenstr?le i sin f?t?lj sade om detta par — ingenting; ja, man tyckte sig f?rm?rka ett drag av ogillande i hennes min. Aftonstj?rnorna seglade om med mycken h?llning.
Efter valsen kom Elise till Sara. ?Min s?ta flicka!? sade hon v?nligt men allvarligt, ?du f?r inte dansa s?! Ditt br?st t?l ej vid det. Hur varm du ?r! Du riktigt brinner!?
?Det ?r mitt klimat!? svarade Sara leende, ?det m?r jag f?rtr?ffligt av!?
?Sitt denna dans, jag ber dig! Det ?r dig verkligen skadligt att s? echauffera dig.?
?Denna dans? Om?jligt! Jag har lovat den ?t ?verste H***.?
?Dansa ?tminstone icke n?sta vals, och om du vill g?ra mig till viljes, s? dansa den ?ntligen icke med Schwartz! Han valsar p? ett s? vilt s?tt, och det ?r icke h?lsosamt; icke heller ?r det passande eller vackert.?
?Just med honom tycker jag om att valsa!? svarade Sara trotsigt och stolt, i det hon avl?gsnade sig. S?rad och missn?jd gick modern tilbaka till sin plats.
Grevinnan Solenstr?le komplimenterade Elise ?ver hennes barn. ?De ?ro verkligen balens prydnad?, sade hon, ?charmanta! Och den unge sonen en alltf?r hygglig ung man, s? vacker och ’comme il faut’. Charmant! En charmant bal!?
Isabella Aftonstj?rna kastade str?lande blickar p? den vackre Henrik.
Sara dansade den andra valsen med Schwartz ?nd? vildare ?n den f?rsta. Elise v?nde bort sina ?gon med innerligt misshag, men Petreas hj?rta klappade av hemlig lust till den vilda dansen, vars sv?ngningar hon f?ljde med gl?nsande ?gon. O! t?nkte hon, den som s? finge flyga genom livet ett gl?djefullt rus!
Det var den sj?tte dansen p? aftonen. Petrea satt alltj?mt. Hon k?nde sin n?sa rodna och svullna. Se s?! t?nkte hon, adj? alla dansf?rhoppningar! Det h?r ?r ledsamt, t?nkte hon, men det kan icke hj?lpas, och det ?r ej mitt fel. Sin ?verg?ng har det v?l ocks?. Och efter ingen vill roa mig, n?v?l! s? vill jag roa mig sj?lv.
Petrea steg upp, i behov att annorst?des s?ka mera sympati och intresse. ?F?r Guds skull, s?ta Petrea, sitt stilla!? viskade Louise, som tr?ffade henne under hennes vandring ut p? ?ventyr. Petrea hade nu f?tt ?gonen p? ett ungt fruntimmer, som hade lika litet danslycka som hon, men som tydligen bar det vida s?mre, och tycktes vara gr?tf?rdig och upptr?ttad ?t att sitta. Petrea, vars lynne var att g?rna dela med sig allt vad hon ?gde (ofta f?rbiseende huru f?ga avundsv?rt det var f?r andra) och som nu k?nde sig i besittning av en god portion tapperhet, ?nskade meddela sin kamrat i otur n?got d?rav, och slog sig d?rf?r ned hos henne. ?Jag k?nner ingen m?nniska h?r, och jag har s? gruvligt ledsamt!? var den op?kallade hj?rteutgjutelse, som h?r m?tte v?r Petrea och gick rakt till hennes deltagande hj?rta, Petrea n?mnde f?r den unga olyckliga alla personer hon k?nde i s?llskapet, och sedan, f?r att undkomma den n?rvarande stundens tyngd, kastade sig Petrea ut i framtiden med stora planer och tillst?llningar. Hon s?kte f?rm? sin nya bekanta att giva sig ?parole d'honneur? p? att samf?llt med henne framdeles inr?tta en s?llskapsteater, vilket mycket skulle bidraga att g?ra s?llskapslivet mera intressant. Vidare skulle de tillsammans inr?tta ett institut f?r barmh?rtiga systrar i Sverge samt g?ra en pilgrimsf?rd till Jerusalem; vidare skulle de skriva romaner tillsammans, och f?ljande dagen, eller r?ttare natten, skulle de stiga upp klockan halv tv? och kl?ttra upp p? ett h?gt berg, f?r att se solen uppg?. Petrea slutade dessa och flera propositioner med att proponera du-skap med sin nya bekanta. Men ack! Varken Petreas goda kurage och stora planer, varken s?llskapsteatern eller pilgrimsf?rden till Jerusalem och allra minst du-skapet hade n?gon makt att uppliva den sittande surmulna, unga flickan. Petrea s?g tydligt, att en uppbjudning till dans skulle verka mera ?n alla hennes f?rslag, och med en djup suck ?ver att icke vara karl och kunna giva henne denna fr?jd steg hon upp och l?mnade f?rem?let f?r sina f?f?nga bem?danden. I detsamma kom Jacobi helt varm springande fram till henne och bj?d upp henne till f?ljande kadrilj. Glad tackade Petrea, men pl?tsligt rodnande ?nda till pionlikhet av ett raptus meddelelselust tillade hon:
?F?r jag taga emot bjudningen f?r en annan? G?r mig n?jet och bjud upp det unga fruntimret, som sitter d?r vid f?nstret — till v?nster om oss.?
?Men varf?r det? Varf?r vill ni icke…?
?Jag ber er ?ntligen d?rom! Det g?r mig mera n?je att se henne dansa ?n att dansa sj?lv.?
Jacobi yttrade ?nnu n?gra v?nliga inv?ndningar, men gjorde sedan som Petrea bad.
Petrea k?nde en mycket ljuv k?nsla i sitt hj?rta, n?r hon s?g verkan av denna uppbjudning p? sin nya v?n. Men ?det och kandidaten tycktes ha f?resatt sig, att Petrea skulle dansa denna kadrilj, och de presenterade f?r henne en ung officer i grann uniform, med m?rka ?gon, m?rkt h?r, m?rka, stora mustascher, en martialisk v?xt och mycket barsk min. Petrea hade ingen anledning, tordes icke heller giva denna Martis son annat ?n ?ja!? Hon tyckte sig sj?lva verket aldrig ha f?tt en hederligare uppbjudning och fann sig f? minuter d?refter st?ende alldeles invid grevinnan Solenstr?les f?t?lj, i samma kadrilj med Aftonstj?rnorna och med kandidaten till visavi. Var nu verkligen v?r Petrea s? — f?rsutten (om man ?r god till?ter oss detta uttryck), att hon ej hade r?tt makt ?ver sina lemmar, eller var det av bristande aplomb, i f?ljd av den knappa middagen, eller var det i f?ljd av hennes vanliga distraktion — s? mycket ?r visst, att hon vid f?rsta chasseringen ?ver golvet tog miste om den r?tta sidan, p? vilken hon skulle f?rbi sin visavi och kom rakt p? honom; han vek ?t andra sidan, men Petrea var redan d?r f?r att r?tta sitt misstag, och n?r kandidaten ?ter vek undan ?t v?nster, fann han ?ter f?r sig v?r Petrea, som under dessa chasseringar f?rvillade sin n?sa s? djupt i kandidatens v?st och s? trasslade in sina f?tter med hans, att d? han gjorde ett f?rtvivlat f?rs?k att komma f?rbi henne, kom det sig s?, att b?da f?llo omkull mitt i kadriljen. N?r Petrea med t?rar i ?gonen reste sig upp, s?g hon framf?r sig de unga lornjerande herrarna, br?derna B**, som riktigt kiknade av skratt ?t denna h?ndelse. Men vad som gjorde ett helt eget intryck p? Petrea var hennes kavaljers uppf?rande och pl?tsligen f?r?ndrade v?sen. Med en allvarlig blick tystade han br?derna B**:s fortfarande opassande munterhet, och han, som hittills varit s? f?ordig och blott med ?ja? och ?nej? besvarat alla Petreas konversationsf?rs?k, blev nu helt spr?ksam, artig och munter med sin lilla dam, som han p? allt s?tt s?kte distrahera fr?n intrycket av den obehagliga tillf?lligheten, ja, ?ven d?rmed, att han bj?d upp henne till angl?sen efter maten. Petrea f?rstod hans godhet, t?rar stego henne i ?gohen, och hennes hj?rta klappade av n?je vid ?tanken att efter kadriljens slut f? springa till sin mor och s?ga: ?Mamma, jag ?r uppbjuden till angl?sen efter maten!? Men stackars lilla ?kaos? fick ej l?nge ha en k?nsla, en tanke i fred, ty hastigt uppstod en orolig r?relse i balsalen, och r?ster h?rdes ropa: ?Hon svimmar!… Herregud!… Sara!…? Den h?ftiga dansen hade f?rorsakat Sara en stark svindel. Men buren in i ett stilla och svalt rum, bespr?ngd med kallt vatten och eau-de-cologne, h?mtade hon sig snart och klagade blott ?ver en gruvlig huvudv?rk. Detta var en pl?ga vanlig f?r Sara och hastigt ?verg?ende, d? ett visst botemedel anv?ndes.
?Mina droppar!? bad hon med en matt r?st.
?Var, var!? fr?gade Petrea med en k?nsla av att kunna springa till Kina.
?I det lilla schatullet i v?rt rum.?
Hastigt som tanken sprang Petrea ?ver g?rden och in i ?stra flygeln. Hon genoms?kte rummet, d?r deras saker voro inburna. Men schatullet fanns icke d?r. Det m?ste ha blivit kvar i vagnen. Var fanns vagnen? Den var inl?st i vagnshuset. Var fanns nyckeln till detta? Stora voro v?r Petreas strapatser innan hon kom ditin, och innan hon sj?lv med en lykta i handen visiterat vagnen och ?ntligen f?tt reda p? schatullet. Men stor var ocks? hennes gl?dje, d? hon andl?s men triumferande, med den viktiga droppflaskan i sin hand, hastade upp till Sara. Till bel?ning fick Petrea det henne icke litet dyrbara uppdraget att drypa de sextio dropparna ?t Sara. Men knappt hade Sara nedsv?ljt dem, f?rr?n hon med h?ftighet utropade: ?Du d?dar mig, Petrea! Det ?r f?rgift du givit mig, det ?r ganska visst Louises elixir!?
S? var det. Petrea hade tagit or?tt flaska. Stor best?rtning.
?Du ?r d? alltid s? tafatt, Petrea!? utbrast Sara harmset, ?du vore i st?nd att som ?snan i fabeln krossa huvudet p? din v?n f?r att jaga en fluga fr?n dess panna!?
Detta var ett h?rt ord f?r stackars Petrea, redan i begrepp att springa ut f?r att r?tta sitt misstag.
Det f?renade sig med en annan sinnesr?relse, att jaga t?rarna i hennes ?gon och blodet ?t hennes huvud. Hon fick en h?ftig n?sblod.
Louise, mycket st?tt p? Sara f?r hennes h?rdhet mot Petrea, och litet ?ven f?r det hon kallat hennes elixir ?gift?, gav henne en v?rdig och mycket ogillande blick, och ?gnade den ?mmaste omsorg ?t den gr?tande och bl?dande Petrea. Var det vredens spiritus, som skingrat Saras huvudv?rk, eller var det verkligen Louises elixir (Louise var alldeles ?vertygad att s? var), visst ?r, att Sara blev hastigt bra, steg upp och ?terv?nde till s?llskapet, utan att s?ga ett tr?steord ?t Petrea. Denna var ur st?nd att g? ut till supén, och Louise stannade v?nligt kvar hos henne. Man bar in mat till dem.
Angl?sen var redan begynd, d? systrarna gingo ut tillsammans. Kandidaten m?tte dem ivrig och orolig. Han hade bjudit upp Louise till angl?sen efter maten och stod snart med henne i dess t?ta leder. Petrea v?ntade att hennes kavaljer skulle st?rta fram och fatta hennes hand, men n?r hon intr?dde i balsalen, fick hon se honom — ej st?rtande fram mot henne, men — dansande med Sara — med Sara, mera sk?n, mera str?lande ?n n?gonsin.
Efter supén ?ppnade man i salongen, n?ra balsalen, d?rrarna, som gingo ut till en balkong, f?r att f? n?gon svalka in i de av folk och ljus upphettade rummen. Tv? personer — en herre och ett fruntimmer — tr?dde ut p? balkongen. Hon hade en l?tt, vit schal kastad ?ver axlarna; stj?rnor kransade det m?rka h?ret, stj?rnor str?lade i de svarta ?gonen, som eldigt blickade omkring i den fria rymden.
?ver nejden l?g majnattens halvdager, tjusande, hemlighetsfull, en f?rtrollande sl?ja halvt d?ljande, halvt f?rr?dande en sk?nhet, som aningen, som hemligheten f?rh?jer. En stor, en h?nryckande aning om livets h?rlighet sj?ng i vinden, som stilla susande for genom rymden, blixtrade i stj?rnorna, vandrade h?gt ?ver jorden.
?Ack, livet, livet!? utbrast hon och utstr?ckte sina armar mot rymden, som om hon velat omfamna den.
?F?rtjuserska!? sade han, i det han fattade hennes hand, ?mitt liv tillh?r dig!?
Hon drog ej bort sin hand, men blickade stolt p? honom, i det hon sade: ?F?r mig ut i det fria, friska livet, och min hand tillh?r er! Men kom ih?g, fri vill jag vara, fri som den vind, som nu kysser er panna och nu b?jer tr?dets topp d?r borta! Frihet, makt, ?ra ?lskar jag. F?r mig d?rtill, hj?lp mig att vinna det, och min tacksamhet skall f?rs?kra er om min k?rlek, binda mig med starkare band vid er ?n den f?rdomens form, som jag blott vill iakttaga f?r deras skull, som eljest skulle gr?ta ?ver mig, och som jag ej vill bedr?va mer ?n som ?r n?dv?ndigt. Oss skall den ej binda mer ?n vi vilja det. Frihet skall vara v?rt f?rbunds f?ste och l?sen!?
?Sk?na kvinna!? svarade han, ?upph?jd ?ver svaghetens hyckleri, upph?jd ?ver f?rdomarnas dunkel! Jag beundrar och jag lyder dig. Blott f?r en s?dan kvinna kunde min vilja b?ja sig. Min sk?na l?rjunge ?r min m?starinna! V?lan! m? d? pr?stens ord f?rena oss! Min hand skall f?ra dig upp p? den lysande tron, som din sk?nhet och dina talanger f?rtj?na. Jag vill blott lyfta dig dit, f?r att sedan sjunka som nu till dina f?tter, den ?dmjukaste av dina tj?nare.?
Han sj?nk p? ett kn? f?r henne. Hon b?jde sig ned ?ver honom och l?t sina l?ppar flyktigt vidr?ra hans panna, Han kastade sina armar om hennes liv och h?ll henne kvar s? nedb?jd ett ?gonblick. Ett ?vermodigt, h?nfullt drag, obem?rkt av henne, spelade kring hans l?ppar.
?L?t mig g?, Schwartz! Man kommer!? sade hon. Han lydde ej strax, och n?r hon v?ldsamt reste sin stolta nacke, brann en dunkel str?le av vrede i hennes ?gon.
De tr?da in, ett nytt par uttr?da p? balkongen.
Han: Tycker kusin Louise om aftonluften? Kusin Louise ?r litet romanesk, tror jag. Tycker kusin om stj?rnorna? Jag tycker ocks? mycket om stj?rnorna! Jag minns vad skalden s?ger:
…tysta som Egyptens pr?ster,
spatsera…
Ser kusin Louise, ?t den d?r kanten, ?t v?ster till, ligger ?stanvik. Om kusin Louise vore road av att g?ra en liten tur dit, s? skulle jag be att f? k?ra kusin i min nya land?. Jag tror visst, att kusin Louise skulle tycka om ?stanvik. Persikohuset och vinkasten st? som b?st i full blomma; det ?r r?tt vackert att se.
En djup suck h?res.
Hon: Vem suckar s??
En r?st: En som ?r fattig och som f?r f?rsta g?ngen avundas den rike.
Han: ? rik! rik, gubevars, rik ?r jag v?l just icke. Man b?rgar sig, gudskelov! man b?rgar sig. Jag kan f?da mig och familj hederligt; jag s?r ut tv?hundra tunnor s?d, och vad tycker kusin Louise… men var ?r min kusin Louise?
R?sten: Hon tyckte f?rmodligen, att det drog kallt fr?n ?stanvikskanten.
Dagarna gingo muntert, under v?xlande n?jen, p? Axelholm. Petrea skrev l?nga brev p? vers och prosa till sina hemmavarande systrar och redogjorde f?r allt vad som d?r tilldrog sig. Sina egna miss?den — som under tiden f?r?kades — beskrev hon p? ett s? komisk s?tt, att vad som f?rst hade varit f?r henne en pl?ga blev en k?lla till hj?rtlig munterhet f?r henne och hennes systrar.
Louise bryddes mycket f?r kusin Thure; kusin Thure bryddes mycket f?r kusin Louise. Kusin Thure tyckte mycket om att brys f?r sin kusin Louise, tyckte mycket om att h?ra att ?stanvik beh?vde en v?rdinna, att han sj?lv beh?vde en hygglig hustru, att Louise Frank visserligen var en av de f?rst?ndigaste och hyggligaste flickor p? hela orten och dessutom ?av en s? aktningsv?rd familj?! Possessionaten tog redan halvt emot lyck?nskningar till sin f?rlovning. Vad den utkorade f?stm?n t?nkte om saken var sv?rare att utr?na. Louise var visst alltid h?vlig mot ?kusin Thure?, men mera likgiltighet ?n v?nlighet tycktes uttala sig i denna h?vlighet, och med en f?r m?nga f?rv?nande ih?rdighet avslog hon hans ih?rdiga proposition om en tur till ?stanvik i den nya land?n, dragen av ?mina foxar?, fyra h?star i en t?m. M?ngen p?stod, att den hyggliga och hj?rtliga Jacobi var vida n?rmare Louises hj?rta ?n den rike possessionaten. Men ?ven med Jacobi var Louises v?sen s? j?mnt, s? stilla och ledigt, att ingen blev r?tt slug d?rp?. Alla visste icke s?v?l som vi, att Louise ans?g det h?ra till ett fruntimmers v?rdighet att visa fullkomlig likgiltighet f?r m?nners artigheter eller ?doux propos?, ?nda till dess de ?ppet och fullt f?rklarat sig. Louise f?raktade behagsjuka till den grad, att hon fruktade allt, som kunde gr?nsa d?rtill. Louises unga v?nner sk?mtade med henne ?ver hennes str?nga ?sikter h?rutinnan, och sp?dde henne, att hon skulle bli ogift.
?Det f?r vara!? svarade Louise lugnt.
Man ber?ttade en dag f?r henne, att en herre sagt: ?Jag stiger inte upp f?r en flicka, som inte ?r litet kokett.?
Med mycken v?rdighet svarade Louise: ?Han m? sitta!?
Louises ?sikter av ?kvinnans v?rdighet?, hennes allvarsamma och best?mda grundsatser samt hennes s?tt att uttala dem roade hennes unga v?nner, i detsamma som de ing?vo dem en sann aktning f?r henne och v?ckte en m?ngd strider och diskussioner, i vilka alltid Louise of?rskr?ckt, ehuru icke utan ?verdrift, f?rsvarade det r?ttas sak. Dessa stridigheter, som hade begynts i munterhet, slutade dock annorlunda.
En ung, n?got behagsjuk fru, blev en dag s?rad av den str?nghet, med vilken Louise d?mde om behagsjukan hos sitt k?n, s?rdeles hos gifta fruntimmer, och sade i obet?nksam h?mndlust ett ord, som v?ckte p? en g?ng Louises f?rv?ning och vrede. En explikation f?ljde emellan de tv?, vars frukt blev ett fullkomligt brouilleri mellan Louise och den unga frun, samt hos Louise sj?lv en f?r?ndrad sinnesst?mning, som hon f?f?ngt s?kte d?lja. Hon hade varit ovanligt gl?ttig och livlig de f?rsta dagarna p? Axelholm; nu blev hon stilla, tankfull, ofta f?rstr?dd, och man tyckte sig m?rka, att hon var n?got mindre v?nlig mot kandidaten ?n tillf?rene och n?got mera lyssnade till possessionaten, ehuru hon alltj?mt avslog hans proposition om ?en tur till ?stanvik?.
Dagen efter den, p? vilken nyssn?mnda f?rklaring, eller r?ttare f?rm?rkelse, ?gt rum, stod Elise om aftonen p? balkongen, inbegripen i ett livligt samtal med Jacobi. ?Och om?, sade Jacobi, ?om jag s?ker att vinna hennes hj?rta — — o s?g mig — — skola hennes f?r?ldrar, skall hennes mor se det utan missn?je? Ack! tala ?ppet med mig h?rutinnan! Mitt livs v?l beror d?rp?!?
?Mitt gillande, mina goda ?nskningar har ni, Jacobi!? svarade Elise, ?jag s?ger er vad jag ?ven sagt min man, att jag g?rna skulle kalla er — son!?
?O!? utbrast Jacobi djupt r?rd, i det han b?jde kn? och tryckte Elises hand till sina l?ppar. ?O, att hela mitt liv m?tte vittna om min tacksamhet, min k?rlek…!?
I detta ?gonblick hade Louise nalkats balkongen, s?kande sin mor; hon s?g Jacobis r?relse, h?rde hans ord. Hastigt drog hon sig tillbaka, men liksom stungen av en orm.
Ifr?n denna stund blev en stor f?r?ndring hos henne alltmera m?rkbar. Tyst, sluten och mycket blek r?rde hon sig som en dr?mmande i de muntra kretsarna p? Axelholm, och g?rna samtyckte hon till den f?r henne oroliga moderns f?rslag att f?rkorta vistandet d?rst?des. Jacobi, som var lika f?rv?nad som bedr?vad ?ver Louises pl?tsliga ov?nlighet mot honom, begynte tro st?llet vara p? n?got vis f?rtrollat och ?nskade mer ?n n?gon att komma v?l d?rifr?n.