角楼图书馆"最北京"栖身复建古迹内 本地文献超7000册
| ← Kap. 9 |
|
Kap. 11 → |
X.
Hans n?d h?ller f?rh?r.
— N?, s? — jag f?r visst lov att l?gga mig en smula p? s?ngen. Det k?nns s? f?rb?lt sprattligt i benen. — Si s?, nu tar vi oss en stol — jas? p? s?ngkanten. N? s?. — Vad ?r det nu vi gr?ter f?r?
— Har inte onkel en n?sduk att l?na mig, fr?gade hon i j?mmerlig ton. Hon tog utan vidare n?sduken ur hans ficka, torkade ?gonen och sn?t sig.
— Ja, nu ska jag inte gr?ta mer, sade hon.
— N? si, det var sn?llt. Skulle vi d? vilja s?ga, vad vi egentligen gr?t f?r?
— ?, det var f?r mycket, det, suckade hon och stirrade sorgset, djupsinnigt framf?r sig. Vet du. onkel, jag har varit ledsen s? l?nge — jag har varit ledsen — ja, ?nda sedan i g?r kv?ll, preciserade hon. Och n?r sen Per till p? k?pet tog sig f?r med att gr?la p? mig, s? b?rjade jag gr?ta, och sen s? — —
— Gr?lade han p? dig? Det var tusan.
— Jo, du m? tro! Han sa’, att jag koketterade f?r de d?r b?da ot?cka — t?nk! Och s? sa’ han, att jag koketterade f?r honom ocks?. Och att jag kommit in till honom bara f?r att g?ra mig till och f?r att g?ra narr av honom. Och d?rf?r att hans mamma hade skickat mig.
— Vasa? Hade hon skickat dig?
Blenda bet?nkte sig ett ?gonblick.
— Ja — p? s?tt och vis. Men jag hade i alla fall t?nkt g? in till honom f?r att s?ga adj? ordentligt. Och s? ville jag tacka, d?rf?r att han varit sn?ll mot mig. — ?r det att kokettera?
— Kommer an p?, muttrade hans n?d f?rargad. Men vad tusan hade du inne hos karln att g?ra?
— Det har jag ju sagt. Men det v?rsta var, att jag inte kunde f? tag p? n?gonting riktigt dr?pande att svara honom. Utan s? sa’ jag bara: fula krummelur. Alldeles som du brukar s?ga. Och det l?t ju s? gr?sligt f?nigt. Och s? b?rjade jag gr?ta, f?rst?s — —
— Ja, va tusan hade du — —
— Det var det f?rsta, det. Och sedan st?llde du ju till med ett s?dant br?k — ja, du milde! Och d? gr?t jag f?r det och f?r att alla m?nniskor tittade p? mig. Och sedan gr?t jag, d?rf?r att du var s? hiskligt ond. Ses? ja, t?nkte jag, nu f?r han slag och s? ?r det ocks? mitt fel. — Jo, du kan st?lla till, du, snyftade hon till.
— S?g — va har jag egentligen med ditt f?rbaskade testamente att g?ra? Inte ett steg kan jag ta, utan att folk ska sticka mig det d?r under n?san. Men det undanber jag mig. Jag struntar i ditt testamente, s? mycket du vet det.
— ?r hon rosenrasande unge! Det ?r ju henne, det g?ller.
— ?sch, det d?r om gifterm?let? — Det ?r ju bara ett p?hitt. Det har du gl?mt — ja, inom fjorton dar. Och sedan kommer du nog och fr?gar: Va fan har de d?r krummelurerna g?tt och gift sig f?r? Vem har bett dem om det? Jag k?nner dig nog, onkel. — F?r resten — det ?r v?l inte n?got roligt att gifta sig? Inte hade du roligt, d? du var gift? — Nej, jag ska inte gifta mig f?rr?n jag blir femtio ?r. Och d? ska jag ta en gammal gubbe som du. Och den ska jag vara riktigt sn?ll emot och spela kort med och ha en hund tillsammans med. Tycker du inte det? — Men Jakob ska gifta sig med en v?ldigt rik och f?rn?m fr?ken. Och de ska f? v?dligt m?nga barn. Och dem ska jag vara gudmor ?t. Jaha du.
Hans n?d k?nde sig pl?tsligt fruktansv?rt s?mnig. Dagens anstr?ngningar verkade. Tankarna miste sitt sammanhang. Han mindes icke l?ngre, vad det var, han skulle t?nka p?, han tappade tr?den och l?t udda vara j?mt.
F?r att hon icke skulle tro, att han sov, mumlade han:
— H?r nu — det ?r riktigt trevligt — att talas vid — —
— Ja, sade Blenda eftert?nksamt. Det ?r trevligt att ha n?gon att tala med. Tant Enberg ?r nog sn?ll, men man kan inte resonera med henne. F?rr br?kade hon, d?rf?r att jag var f?r mycket tillsamman med Jakob. Och nu ?r det n?stan tv?rtom. — ?ja, jag f?rst?r nog. Men altsamman beror p?, att hon tror, att jag ?r k?r i Jakob. — H?r du, onkel, viskade hon och lade v?ckande sin hand p? hans stora mage. Tant tror, att jag ?r k?r i Jakob.
— ?-uff — ?r — du det?
Hennes svar dr?jde en stund, en s? pass l?ng stund, att hans n?d hann slumra in p? nytt.
D?rp? avgav hon sitt svar, l?ngsamt och h?gtidligt:
— Nehej, det ?r jag inte. — Ser du, onkel, jag tycker ju v?ldigt mycket om honom. Jag tycker om att se honom och att vara tillsammans med honom; och jag tycker om, att han talar om sagor f?r mig. Och jag tycker v?ldigt mycket om att han kysser mig.
Hans n?d spratt upp ur sin slummer och sp?rrade upp ?gonen.
— Vasa — va s?ger du?
Hon svarade ytterst energiskt:
— Jag s?ger, att jag tycker v?ldigt mycket om att kyssa honom. Jakob, f?rst?r du. ?, du f?rst?r d? ingenting. Jag tycker om att kyssa honom, s?ger jag.
— N? s?, mumlade hans n?d. D? ?r det ju bra d?. — F?r resten — f?r resten s?ger de, att ni bada tillsamman.
— Vem har sagt det? Tant Lovisa f?rst?s? Ja aldrig har jag h?rt p? maken! Ska det nu vara n?gonting att br?ka om? Det ha vi ju alltid gjort. Och t?nk — ?nd? tror den dumma tant, att jag ?r k?r i honom. — H?r nu, onkel, skulle du vilja bada tillsammans med en m?nniska, som du vore k?r, riktigt k?r i — f?rst?r du? Va?
— Det — vete — fan — halvsnarkade baronen.
— Nej, det skulle du visst inte vilja. Per till exempel — —
Hon tystnade, f?rsj?nk i djupa tankar. Baronens snarkningar b?rjade bli regulj?ra och lugna.
Men d? Blenda t?nkt sina tankar till slut, sade hon:
— Inte f?r det jag tror, att jag ?r k?r i honom heller. Och efter en stund tillade hon missmodigt: Jag tycker ju om n?stan varenda ny pojke, jag ser. Aldrig blir jag s? d?r riktigt k?r, inte. Nehej, det blir jag inte, konstaterade hon sorgsen och f?rargad. Och i f?rargelsen tog hon sig f?r med att riktigt ordentligt skaka om hans n?ds mage.
— Vasa — va fan tar du dig till med, krummelur?
— Ja, n?r du bara ligger och snarkar — —
— F?rd?me mig, om jag snarkar — g?spade hans n?d. N? s?, vi skulle ju ha ett seri?st samtal, vasa? Om gifterm?l, ja. Egentligen ?r det f?rb?lt idiotiskt att tala om den saken. Fr?gan ?r f?r tidigt v?ckt, det ?r den. Men vi ?ro alla d?dliga, och jag ville f?rekomma vissa spekulationer. — N?, ?nnu lever vi v?l n?gra ?r. Och lilla hennes n?d kan f? bet?nketid. Vi skicka Jakob till universitetet, s? f?r vi se, vad det varder av den krummeluren. Och under tiden sitta vi h?r p? Rogershus och fullkomna v?ra talanger och se oss om. — ?r vi ?verens, fr?gade han och r?ckte fram handen.
— Ja — inte f?r att det blir s? vidare roligt, n?r Jakob ?r borta. — Men k?r till.
Och f?r att g?ra avtalet h?gtidligare och s? att s?ga mer aff?rsm?ssigt, tillade hon:
— Topp, onkel, det tummar vi p?.
Och s? tummade de.
— Se s?, nu kan du g? efter Vickberg.
Hon nickade men r?rde sig icke ur fl?cken.
— H?h? jaja suckade hans n?d. ?r det n?got annat?
— Nej — ja, det vill s?ga — jag vill bara veta — om du ?r ond p? Per?
Baron gjorde en riktigt ful gubbe. Men innan han hann svara, sade Blenda:
— Tyst! — Det ?r n?gon, som knackar.
— Det ?r Vickberg det. G? och ?ppna!
Blenda kr?p ihop.
— Jag t?rs inte.
Hon kr?p upp i s?ngen s? l?ngt hon bara kunde komma.
— Lilla, s?ta onkel, jag t?rs inte.
— Va nu d?? Varf?r det d??
— T?nk, om det ?r Jakob — —
— Stig in! skrek hans n?d.
Det var Jakob.