1天前信诚人寿仕志华 收到网友提出的一个问题
| ← Kap. 4 |
|
Kap. 6 → |
V.
Domprostinnan anl?nder. F?rsta sk?rmytslingen.
Toni, if?rd livré, satt p? kuskbocken bredvid Lars. Toni hade s?kt befrielse fr?n det ?rofulla uppdraget att h?mta hennes n?d vid stationen. Men baronens befallning visade sig vara o?terkallelig. Och s? fick d? Toni lov att plocka fram sitt lysande betj?ntlivre, som icke varit i anv?ndning under ?r.
N?, hitintills hade allt g?tt mot f?rmodan lyckligt. Domprostinnan var verkligen blidheten sj?lv. Med en liten hastig klapp p? italienarens axel, hade hon sagt: ?Comment vous portez-vous, cher monsieur? Et votre bon seigneur?? — D?rp? hade hon ?verg?tt till svenskan och fr?gat efter Vickberg, Lovisa, Blenda — ?et votre beau gar?on — comment s’appelle-t-il? — Jacque — je crois? Il doit être grand maintenant — et très beau — comme vous, mon cher Toni.?
En s?dan ?lskv?rdhet hade helt och h?llet f?rbryllat den stackars italienaren, och han hade dragit en djup l?ttnadens suck, d? i detsamma h?radsh?vding Bj?rner kommit springande med hatten i hand, omfamnat och kysst p? hand och kind sin k?ra, v?rdade tant. Domprostinnan hade d?refter helt och h?llet ?vergivit franskan — som hon talade med en viss andf?dd anstr?ngning — och p? svenska f?rt ett fem minuters, viskande, tydligen ganska intressant samtal med juristen.
Du ?r v?nlig, men jag tror dig icke. Du ?r falsk och du vill vara elak mot Jakob, t?nkte Toni, d?r han satt uppstr?ckt p? kuskbocken. D? och d? m?ste han v?nda sig om f?r att besvara domprostinnans fr?gor. Hon fr?gade om baronens h?lsotillst?nd, om ?rsv?xten, om tjurarna, om hundarna — —
Toni satt och dr?mde om hemresan, sin hemresa, den l?nga, l?nga resan till Toscana. I g?r afton hade italienaren beslutat beg?ra sig fri ur tj?nsten. Heml?ngtan hade han ju alltid haft, beslutet hade i sj?lva verket mognat under tjugu l?nga ?r. Men dess verkst?llande hade m?st uppskjutas dag efter dag, ?r efter ?r. Nu skulle det ske. F?rut hade han ju haft det, som bundit honom vid Rogershus: gossen.
Nu skulle gossen bort, och hur l?nge han skulle stanna borta, visste man icke. I g?r afton hade Toni s?kt upp Jakob, som satt p? en b?nk i parken.
?Jag h?r, att Jakob skall resa bort?? — ?Ja.? — ?Skall Jakob resa snart?? — ?Jag vet inte, senast i h?st.? — ?N?r tror Jakob, att Jakob kommer tillbaka till Rogershus??
?Aldrig, far!?
Far!
Det var f?rsta g?ngen. —
Nej, nu skall jag icke t?nka p? detta, ty d? b?rjar jag gr?ta. Och det ser fult ut att gr?ta, d? man sitter p? kuskbocken, ikl?dd livré. Jag skall t?nka p?, att jag snart skall resa hem. Jag skall icke taga tj?nst. Jag skall bliva en skicklig v?rdshusv?rd i n?gon god stad, kanske i Firenze. Jag skall samla mycket pengar, mycket pengar, mycket pengar. Han r?rde p? fingrarna, som om han rullat radbandskulor till m?nga ave’n.
Aldrig? — det ?r ett stort ord i en ung mun. Vad kan det betyda? Tv? ?r, tre ?r? Att g? d?r ensam p? Rogershus tre ?r. — Nej, jag skall icke t?nka p? detta. Jag skall resa hem och samla mycket pengar. —
— Mitt Rogershus! ?, mitt k?ra, gamla Rogershus! utropade hennes n?d.
Ekipaget k?rde upp, Toni hoppade av och ?ppnade vagnsd?rren. Nedf?r trappan skyndade Vickberg och Lovisa.
Hans n?d d??
Hela morgonen hade hans n?d varit vid ovanligt gott lynne, pratat, skrattat och sm?sjungit s? falskt, som det r?tt g?rna var m?jligt. Klockan halv ett hade han som vanligt g?tt till s?ngs. Men s?mnen hade varit l?ngt ifr?n god, st?rd av elaka dr?mmar Och uppvaknandet hade varit f?rf?rligt. Hans n?d var tydligen fullst?ndigt bragt ur fattningen.
Han ville ikl?da sig sin kammarherreuniform och trots herr Vickbergs milda protester gjorde han det ocks?. Dr?kten hade icke varit anv?nd p? m?nga ?r och satt f?rf?rligt illa, kl?mde honom ?verallt, flera knappar gingo icke att kn?ppa.
Vickberg var f?rtvivlad.
V?l if?rd hela sin st?t b?rjade baronen vandra omkring i slottet, st?dd mot Vickberg och f?ljd av fru Enberg, Lars och Lena. Han envisades att str?va igenom alla rum, ja, han steg ned i k?llarv?ningen, intr?ngde i k?ket och r?rde om bland grytorna med sin k?pp. I vart enda rum hade han n?gon befallning att utdela. Vissa saker skulle tagas bort, l?sas in, andra skulle i deras st?lle s?ttas fram. Han slog p? m?blerna f?r att se, om de voro dammiga, han granskade f?nsterna, han l?t den stackars fru Enberg st? p? huvudet i l?dorna f?r att plocka fram en massa saker. Det visade sig, att hans n?d hade ett vidunderligt minne f?r sm?saker.
I hennes n?ds rum n?dde hans sm?aktiga iver sin h?jdpunkt. Lovisa m?ste riva upp s?ngkl?derna och visa honom b?ddningen. Han unders?kte nattduksbord och tv?ttst?ll och f?rsummade icke att granska deras inneh?ll. Ett dylikt misstroende var mer ?n fru Enberg kunde st? ut med. Hon gick sin v?g.
— Vart tar m?nniskan v?gen?
— Antagligen gick hon ner i flygeln.
— Vasa? Ja, nu ska vi ocks? bes?ka flyglarna.
Men s? l?ngt gick det d? icke. Vare sig det berodde av den h?ftiga och ovana r?relsen eller av stark sj?lssp?nning — hans n?d blev pl?tsligt illam?ende. Han fick kr?kningar och diarré. Kammarherreuniformen m?ste l?ggas av, och hans n?d lades i s?ngen. —
Domprostinnan ville genast skynda till sin brors sjukl?ger, men Vickberg f?rklarade, att baronen sov och icke finge st?ras. Fru Enberg inbj?d till middag.
— Ack ja, l?t oss dinera! Du ?r nog hungrig, k?ra Sara, — R?ck mig din arm, Lovisa! Du f?r inte l?mna mig. ?, jag har s? m?nga fr?gor att g?ra! — Vickberg, kom ih?g, att vid minsta tecken till uppvaknande, m?ste jag genast tillkallas. Jag vill vara den f?rsta, som m?ter hans blick, den k?re, k?re Roger — —
Middagen avl?pte p? ett f?r fru Enbergs k?nslor synnerligen tillfredsst?llande s?tt Hennes n?d hade idel lovord f?r allt och alla. Och att h?ra med vilket v?nligt intresse hon talade om Jakob, gjorde f?rfr?gningar! Fru Enberg m?ste naturligtvis ber?tta den sista stora nyheten.
— Och det k?nns ju n?stan, som om jag skulle mista gossen. Ja, Herre Gud, s? k?nns det! Men det ?r ju till hans b?sta — —
— Ja, den st?llning han nu kommer i, kr?ver ju en helt annan uppfostran ?n — ?n vad han eljest borde ha f?tt.
Fru Enberg ryckte till. Det hade varit n?got i domprostinnans tonfall, n?got, som hon k?nde igen fr?n forna tider, en viss sk?rpa. —
— Vad menar ers n?d? Inte har den stackars gossen n?gon ?st?llning??
Domprostinnan sn?rpte p? mun.
— ?, k?ra Lovisa!
— Men varf?r f?r jag d? inte se de s?ta barnen? Varf?r komma de inte och h?lsa? Det ?r d? bra besynnerligt, min k?ra Lovisa. Skulle du inte vilja s?ga dem, att det kommit en gammal tant till Rogershus. S?g dem, att hon h?ller hj?rtligt av dem och g?rna skulle vilja omfamna de k?ra unga varelserna — —
Jo, fru Enberg var naturligtvis villig att utf?ra det n?diga uppdraget. Hennes bortg?ng tycktes g?ra luften l?ttare, domprostinnan andades ut.
— S?g du hennes min, Sara? ?, gubevars s? oskyldigt! Den stackars gossens st?llning! Det var den mest impertinenta min, jag n?gonsin sett!
— Men hon kanske inte vet — —
— Hon! Var du s? lugn, min goda Sara, det ligger m?nga ?rs skickligt bedrivet intrigspel bakom Rogers vanvettiga beslut. Har jag inte alltid sagt dig, att Enbergskan ?r en falsk markatta? Men jag f?rst?r mig inte p? dig, k?ra Sara. Du har tagit dig en ovana att alltid mots?ga mig —
— Sn?lla tant!
— Ja, ses?.
Men kan du t?nka dig n?gonting mera cyniskt ?n Rogers testamente? Den siste Roger Bernhusen de Sars ins?tter ett o?kta barn s?som universalarvinge! Mon dieu! Och om det ?nd? vore hans egen bastard! Men en tj?nares o?kta barn!
— Det ?r verkligen otroligt. Men kan inte ett s? underligt testamente f?rklaras ogiltigt?
— Om?jligt! Den beskedlige Bj?rner sa' mig, att alla vederb?rliga former skola iakttagas. Och naturligtvis f?r man icke ett ?gonblick t?nka sig, aft han skulle kunna beg? n?got formfel. — Nej, vi m?ste anv?nda andra medel. Och det s?ger jag, att i trots av det alltf?r tydliga och s?rande misstroende, som Roger har visat mig i denna sak, s? kommer jag att uppbjuda hela min f?rm?ga f?r att st?lla allt till r?tta. Sedan m? den H?gste befalla och styra, som Han f?r gott finner.
Vad vill det h?r s?ga? Vad ?r det f?r en flicka? Var kommer hon ifr?n? Har hon st?tt och lyssnat?
Flickan, som kommit in i salen bakom hennes n?ds rygg, bar en stor sk?l jordgubbar. Hon st?llde sk?len p? bordet, tr?dde ett steg tillbaka och neg mycket vackert och djupt — kanske alltf?r djupt och med en smula sk?lvande kn?n.
— N?, vad heter hon?
— Blenda. — Tant Enberg sa’ — —
— Mon dieu! C’est la petite — Mitt k?ra barn, giv din gamla tant stora famnen! Ser du, Sara — hur n?tt — comme elle est ravissante! Elle ne ressemble pas du tout à son pauvre père — Kyss mig p? kinden mitt k?ra barn!
Blenda efterkom uppmaningen och k?nde sig nu lugnare. Hon hade ett stort behov av att k?nna sig vara omtyckt, den lilla Blenda. Och domprostinnans hj?rtliga omfamning gjorde henne gott.
— N?, var ?r din unge kavaljer — le bon Jacques, le beau jeune homme!
— Jakob — menar —? Han kunde inte komma — han hade visst g?tt ?t skogen.
— Det g?r mig ocks? alldeles detsamma, k?ra barn. Om den unge mannen icke k?nner h?vlighetens enklaste regler, s? vill jag endast hoppas, att han m?tte f? en god tuktom?stare.
— Men hur m?r egentligen din far, k?ra barn? Jag ?r i en horribel oro. Har du h?rt n?got?
— Menar — ?r det onkel, ers n?d —?
— Pauvre petite, mumlade hennes n?d och gav Sara ett tecken, att hon m?tte observera det arma barnets bryderi. Det var f?r ?vrigt icke utan att domprostinnan sj?lv k?nde sig en smula brydd. Men en dylik k?nsla var hennes natur ganska fr?mmande och f?rsvann hastigt. Med klar och best?md r?st sade hon:
— Jag menar naturligtvis din far, min k?re bror Roger.
— Jo tack, han m?r bra, f?rhastade sig Blenda.
— Vad f?r slag? Han har ju haft en attack ?t hj?rtat och vomerat f?rskr?ckligt. Vad menar du, barn?
— Jag menar bara, att det inte ?r n?got farligt, s?kte Blenda f?rklara sig. Onkel f?r alltid s?dant d?r, d? han blivit kall om magen. Men det g?r snart ?ver.
Hennes n?d k?nde medlidande med den f?rvirrade flickan och fann, att samtalet borde forts?ttas vid l?mpligare tillf?lle. Blenda fick s?lunda en liten vink om att hon kunde avl?gsna sig; en vink, som den f?rl?gna flickan antagligen icke skulle ha f?rst?tt, om icke Sara helt v?nskapligt tagit henne under armen och f?reslagit en liten tur genom parken.
Sara ville s? o?ndligt g?rna promenera i denna vackra, romantiska park. Hon t?nkte sig ocks? m?jligheten av, att de i parken skulle kunna m?ta den d?r unge mannen, som p? ett s? egendomligt s?tt stigit fr?n ett intet till stor betydenhet. Och som till p? k?pet titulerades ?le beau jeune homme?.
— Hur gammal ?r han egentligen, er Jakob? fr?gade hon Blenda.
Hennes n?d s?kte en stunds vila.
Vid ?ttatiden p? aftonen vaknade baron Roger. Hans f?rsta fr?ga var: Har hon kommit? Och d? denna av Vickberg bejakats, kom en andra fr?ga hastigt, f?rskr?ckt: ?r hon h?r — h?r inne i rummet? — Nej, men hon hade uttryckt en livlig ?nskan —
— N? s?. — Hur tycker du, jag ser ut?
Jo, Vickberg tyckte, att hans n?d s?g ganska bra ut. S?mnen hade tydligen varit uppfriskande.
D?rren ?ppnades f?r hennes n?d. I sittande st?llning, bl?r?d under den vita huvan, mottog hans n?d sin systers omfamning och kindkyssar.
— K?re, k?re Roger! Hur m?r du?
Jo tack, f?r all del, baronen k?nde sig skapligt kry.
— Det ?r s?rdeles v?nligt av dig, Julia, att du inte alldeles gl?mt bort mig, mumlade han.
— Gl?mt! ?! Comme tes paroles me font mal! Du vet dock, Roger — anledningen — —
— ?, min beskedlige Vickberg ?r nog s? god och hj?lper fr?ken Siedel med uppackningen, inte sant? Tack!
— Du vet, Roger, att minnet av mitt sista bes?k p? Rogershus m?ste vara mig o?ndligt pinsamt — —
— Javisst — jo — men nu skulle vi kanske inte tala om det. Salig m?nniskan ?r d?d, ja. Det ?r s? det. Men f?r resten var det inte mitt fel, att det blev en brytning. Vasa? Han hade ett f?rd?mt obehagligt s?tt att blanda sig i mina angel?genheter.
— N? s?. Hm. Vi ska inte tala om det, nej. Salig m?nniskan — salig m?nniskan — har frid nu.
— Ja, ack ja. Men vilket slut, Roger! Mon dieu, vilket slut!
Baronen vred sig oroligt.
— Jas?? Det var sv?rt?
— Om du kunde ana! Och vem kunde v?l tro, att det skulle taga en s? grym v?ndning! Det b?rjade s? oskyldigt med lite illam?ende, kr?kningar, vapeurer — ja, alldeles som nu ditt onda. Vem kunde v?l ana —
— Han ?t f?r mycket.
— Inte mer ?n du, min b?ste Roger.
— Vasa? Han! Han ?t kopi?st! Han ?t f?rd?me mig tre g?nger s? mycket som jag. Det ?r alldeles s?kert det! Tre g?nger!
— Ja, du ?r ju alltid s? s?ker p? din sak, k?re Roger. Men du gjorde nog klokt i att vara lite mera f?rsiktig i mat och dryck. — Och nu ?r du sextiofem ?r, Roger. Sextiofem! Du ?r nu tre ?r ?ldre ?n vad v?r ?lskade far var vid sitt fr?nf?lle — —
— N? s?, ja det ?r egendomligt. — Men s?g — var det verkligen s? sv?rt? Jag menar f?r Per?
— Ack ja! Och det var ju icke blott de kroppsliga pl?gorna utan ?ven oron f?r oss. Ja, Roger — till dig kan jag s?ga det: han l?mnade oss i fullst?ndig misère. Ja misère! Herre gud, jag s?kte tr?sta honom, jag f?rs?krade, att du nog skulle hj?lpa oss —
— Ja, ja, har jag inte det?
— Jo tack, tack, dyre Roger! Men du kan ju f?rst?, att det har varit sv?rt f?r mig m?nga g?nger. Gud vare tack och lov att mina barn st?dse gjort mig gl?dje. Och nu ?ro ju gossarna s? l?ngt komna att de kunna vara mig f?rutan — —
Domprostinnan log vemodigt.
— Du kunde ha tagit flickan med dig.
— Lilla Malla? Ja — men vet du, uppriktigt sagt s? blev resan ?nd? t?mligen dyr f?r mig och Sara — —
— Sara! Sara! Va fan ska du sl?pa omkring med den d?r Sara f?r? Om du har s? sv?rt, som du s?ger, s? kunde du sl?ppa Sara p? bete p? Bj?rken?s. Vasa?
— Du ?r s? retlig, k?re bror. Ack ja, s? var det ocks? med stackars Per, hans lynne f?rs?mrades med varje dag. Vredesutbrotten kommo allt oftare. Ack ja, att det skulle g? s?. —
— S? har du ju ocks? den unge mannens framtid att t?nka p? — —
— Unge mannen? Vasa? Honom har jag ingen del i. Var s? god och fr?ga Enbergskan!
— Jag sk?mtar icke, Roger. Du har en oavvislig moralisk skyldighet — —
— Vasa? F?rd?me mig, ?r inte du lustig, min s?ta Julla! Ska jag st? i ansvar f?r alla o?kta ungar p? g?rden, s? ska jag f?rd?me mig s?tta h?ngl?s f?r pigkammaren!
— Roger — du gl?mmer dig!
— Pardon, min s?ta! Men f?rd?me mig om jag t?l n?gon inblandning — hm — n? s? — —
— Ja, om m?ndag fylla vi sextiofem ?r — hm — det ?r inte s? mycket, vasa? Men alltid n?got. Jag har t?nkt, att vi skulle ha en liten fest. Vi ha t?nkt inbjuda n?gra — de n?rmaste anf?rvanterna. — Si, min s?ta — jag har t?nkt st?lla — hm — med detta jordiska. Ja, inte f?r ?lderns skull — men n?gon g?ng skall det ju ske — —
— F?rvisso.
— Och s? har jag t?nkt, att v?ra n?rmaste skulle bevittna v?r yttersta vilja. Unge Bergfelt — hm — och min s?ta systers herrar s?ner — —
— Tack, tack, k?re!
— Jag ber, min s?ta — inga tacks?gelser i f?rv?g. Hi, hi. Testamentet ?r icke uppsatt ?nnu — —
— Sk?mta icke s?! — Jag har n?got att bedja dig om mon très cher frère —
— Var s? god!
— Om du, som du s?ger, t?nker g?ra n?gra dispositioner, s? gl?m, vad jag m?jligen r?kat s?ga dig om min och de minas st?llning. Du f?r icke taga den minsta h?nsyn till oss — ?tminstone icke i f?rsta hand. Du m?ste f?rst och fr?mst och allena t?nka p? din plikt mot Gud och m?nskor —
— Vasa? ?r du krummelurig? Plikt? Jag har f?rd?me mig inga plikter — —
Domprostinnan hade rest sig upp och intagande en st?llning, en h?llning, som passade f?r allvaret i hennes ord, sade hon:
— Jo, Roger — du har plikter. Jag har nyss antytt av vad art. Nu vill jag endast minna dig om, k?re broder, att ?nnu har ingen kunnat f?rebr? en Bernhusen de Sars, att han svikit sin plikt.
— Vasa? Va fan s?ger du? ?r du alldeles krummelurig? Aldrig svikit sin plikt! V?r salig farbror d?, vasa? Julius Gustav Adolf Robert de Sars? F?rd?me mig, rymde han inte med regementets kassa! Och f?rfalskade salig fars namn! Och hur han f?rs?rjde sin unge, ska vi v?l inte tala om. F?rd?me mig, hade inte Lovisa blivit en vanlig — g?tt — g?tt ?t helvete, ifall inte far tagit hand om henne — —
— Det ?r — C'est — Mais comme tu mens! Lovisa ?r syster till Hallingen.
— P? m?dernet ja, men gubben Halling ville inte veta av henne. Tusan heller! Har du inte h?rt, hur det gick, d? salig far skulle tvinga Hallingen att ta reson, vasa? Hi, hi. — Va fan st?r du f?r? S?tt dig h?r! Den d?r krummeluren Vickberg st?r vid d?rren och luskar. — Jo, sir du, min s?ta, det var s? — —
Historien ber?ttades och ?h?rdes med samma intresse. Och historia gav historia. Den gamla kr?nikan hade slagits upp och visade sina mest delikata sidor. Syskonen f?rdjupade sig i pikanta mysterier, i bef?ngda och lustiga minnen.
?ntligen hade man funnit n?got, som enade sinnena, ett samtals?mne, som kunde njutas i frid och gamman.
Till slut blev dock baronen alltf?r livlig, han sprang upp p? golvet f?r att h?rma och illustrera. Ehuru domprostinnan fann det nog s? l?jligt och roande, ans?g hon sig nu likv?l b?ra avbryta samtalet och tillkalla herr Vickberg. Syskonen skildes med ?mhet.
Samma morgon, allts? dagen efter sin ankomst, hade domprostinnan erh?llit en s? att s?ga officiell k?nnedom om det blivande testamentets m?rkliga inneh?ll. Hans n?d hade r?jt hemligheten, sig sj?lv till mycken f?rargelse.
Dagen hade b?rjat s? innerligen fridfullt och oskyldigt. Klockan elva hade baron Roger begivit sig till systerns rum f?r att g?ra sin uppvaktning. Hans n?d hade fullst?ndigt tillfrisknat fr?n g?rdagens illam?ende, men — ytterst f?rsiktig s? snart det r?rde h?lsan — hade han likv?l avb?jt domprostinnans f?rslag att g?ra en visit p? kyrkog?rden, i gravkoret. Det f?ref?ll henne vara en ohj?lplig taktl?shet att icke s? fort som m?jligt g?ra detta bes?k. Men baronen, som hyste en obetvinglig motvilja f?r kyrkog?rdar, f?rklarade, att man f?rst borde tillbringa n?gon stund i biblioteket.
?ven denna stund blev ett offer ?t f?rf?drens andar. Boksk?pens allra heligaste ?ppnades av hans n?d sj?lv, bitr?dd av Vickberg, och fram lyftes ?memoarerna?, de Sarska memoarerna, tre digra manuskript bundna i kalv med guldsnitt, med vapen och med foder i ?couleurs de Paris?. Syskonen togo plats mitt emot varandra p? var sin sida om det avl?nga l?sbordet. Gardinerna drogos upp och ?t sidan. Baronen, bev?pnad med f?rstoringsglas, b?rjade bl?ddra. — Ja, sir du Jullan, det ?r f?rd?mt intressanta saker det h?r. N?, du har v?l l?st det mesta, ?? Men vi kunde g? igenom — l?t mig se — h?r sir du — om salig kungen och hovet — —
Och under dryga tv? timmar sutto de b?da syskonen och letade fram elaka l?gner om d?da m?nniskor. Liksom d? moraliskt och kulinariskt ouppfostrade m?nniskor plocka tryffelbitarna ur en g?sleverpastej och rata den feta, sk?ra l?ckerheten, s? slukade nu deras n?der skarpt smakande skandaler och l?mnade den h?rdsm?lta, pomp?sa filosofien all aktning men f?ga uppm?rksamhet.
Hans n?d k?nde sig verkligen riktigt upplivad.
— Julla, du, det ?r f?rd?me mig riktigt trevligt att ha dig h?r. Vasa? Det ?r h?gst angen?mt, min s?ta. Du kunde g?rna stanna n?gra dagar.
— Tack, k?re Roger! Om du visste, vad dina ord g?ra mig gott! Ja, jag har ju ocks? t?nkt stanna n?gra dagar. I morgon ha vi ju din f?delsedag — —
— Javisst, ja! D?, min s?ta, ska vi ha angen?mt, riktigt angen?mt — jaha — vasa?
Baron Roger erinrade sig pl?tsligt, att f?delsedagens till?mnade stora h?ndelse visserligen skulle bereda honom men knappast syster Julia n?got n?je. Tanken h?rp? f?rvirrade honom och detta desto mer, som han i hastigheten icke kunde f? klart f?r sig varf?r han i vardagslag brukade vara s? f?rargad p? syster Julia, varf?r han velat bereda henne denna obehagliga ?verraskning. Herre gud — m?nniskan var ju riktigt trevlig!
— Sir du, min s?ta, testamentet, det blir nog bra, f?rd?me mig, och lilla Malla, ska vi naturligtvis ha i tankarna, vasa? Sir du, ?ven om hon icke ?r n?mnd i testamentet, kunna vi alltid g?ra en liten klausul, vasa? Vi kunna f?rst?ndiga v?r universalarvinge att utgiva ett ?rligt underh?ll —
— Vad menar du, Roger?
Jo, den tonen k?nde hans n?d igen, och han rodnade ?nda ut i ?ronsnibbarna, ?nda ut i n?stippen, som b?rjade klia p? ett obehagligt och olycksb?dande s?tt. Den f?rd?mda — trodde hon kanske, att hon kunde styra p? Rogershus nu som i salig fars tid? Kujonera honom, tvinga honom som d? hon tvang honom till gifterm?l och mycket annat. Jo, nu k?nde han igen tonen.
— Menar du — menar du verkligen, att mitt barn, din systerdotter, din stackars fars dotterdotter skall tigga sitt br?d av en — av en — av den, du behagar utn?mna till universalarvinge? Att du inte blygs!
Och s? br?t det l?st:
— Att du inte sk?ms, att du inte sk?ms, att du inte — —
Baron Roger fick icke syl i v?dret Endast d? hennes n?d framst?llde direkta fr?gor, om det verkligen var sant detta som ber?ttades om testamentet, jakade han med rysliga, bekr?ftande miner och halvkv?vda f?rd?melser. Han trummade p? bordskivan med knytn?ve och k?pp, han stampade och fick f?rf?rligt ont i foten.
Vickberg skyndade till, bj?d honom sin arm, reste honom upp. Domprostinnan brast i t?rar. Hans n?d ville bli f?rd till sitt rum. Domprostinnan befallde fram h?st och vagn.
— Ja, res du! skrek hans n?d. Res bara! Res bara! Jag vill inte si dig!
— Roger! Jag vill bes?ka v?ra f?r?ldrars gravar — v?grar du mig detta? V?grar du mig detta?
Men hans n?d skuttade ut ur biblioteket p? ett ben, st?dd mot Vickberg, med den stackars v?rkande foten dinglande i luften.