“广府韵”2017（第七届）广府庙会民俗文化巡演
| ← D?R V?GEN DELAR SIG |
|
VID REGNB?GENS FOT → |
?Ni — l?tting, tror jag det heter — ni l?tting vilja ha mig till hustru? Icke bra. Aldrig, nej aldrig lat man bli min make.?
P? detta s?tt uttalade Joy Molineau sin mening till Jack Harrington, s? som hon ocks? hade gjort det — fast?n mera flytande och p? hans eget tungom?l — till Louis Savoy f?reg?ende kv?ll.
?H?r p?, Joy...?
?Nej, nej — varf?r skulle jag lyssna till lat mans tal? Det var mycket illa att ni bara g? och h?nga, g?ra bes?k i min hydda och g?ra ingenting mer. Huru vara m?jligt f?r er skaffa f?da ?t familj? Varf?r inte ni ha guldstoft? Andra m?n ha s?dant i ?verfl?d.?
?Men jag arbetar str?ngt, Joy. Det g?r inte en enda dag d? jag inte ?r ute p? f?rdv?gar eller g?r unders?kningar. Jag har nyss kommit hem. Mina hundar ?’ tr?tta. Andra m?n ha tur och finna massor av guld; men jag har ingen tur.?
??! Men n?r mannen, som ha indianska till hustru — han heta Mc Cormack — n?r han uppt?cka Klondyke, ni icke g? dit. Andra m?n g?; andra m?n rika nu.?
?Ni vet, att jag d? var ute och vaskade vid Tanana? inv?nde Harrington, ?och jag visste ingenting om Eldorado eller Bonanza f?rr?n det var f?r sent.?
?Detta vara annan sak. Men ni ?nd? vara — vad ni s?ga — vilse.?
?Vad??
?Vilse. I — ja — i m?rkret. Det aldrig vara f?r sent. Finns en mycket rik mina d?rborta vid det som vara Eldorado. En man taga inmutning och sedan g? d?rifr?n, och ingen annan man veta vad han bli av. Mannen, honom som mutat in lotten, aldrig komma igen. Sextio dagar f?rg? utan att n?gon man l?ta inregistrera sig f?r inmutningen. D? andra m?n — massor av andra m?n — vad ni kalla ’kasta sig ?ver’ samma inmutning. De rusa i kapp — o s? fort, s? hastigt som vinden, f?r att den som komma f?rst skola bli inregistrerad. Och honom bli mycket rik. Honom kunna skaffa f?da ?t familj.?
Harrington sade ingenting om den f?rn?msta orsaken till sitt intresse f?r det han nu hade h?rt.
?N?r ?r tiden ute?? fr?gade han. ?Vad ?r det f?r inmutning??
?S? jag s?ga till Louis Savoy i g?r afton?, fortfor hon utan att h?ra p? honom. ?Och jag t?nka att honom bli den som vinner.?
?M? hin ta Louis Savoy!?
?Louis Savoy tala med mig i min hydda i g?r afton. Och honom s?ga: ’Jag vara kraftig man, Joy. Jag ha goda hundar. Jag ha god tur. Jag bli den som vinner. Och ni kanske d? vilja ha mig till man?’ Och jag svara honom och s?ga...?
?N?, vad svarade ni?? ?Jag s?ga: ’Om Louis Savoy bli den som vinner, d? honom f? mig till hustru.?
?Och om han inte vinner??
?D? honom, Louis Savoy, inte heller bli vad ni kalla mina barns far.?
?Och om jag vinner??
?Ni vinna? Hahaha! Al—drig!?
Hur nedst?mmande Joy Molineaus skratt ?n var, s? var det ?nd? vackert att h?ra. Och Harrington blev icke ond ?ver hennes g?ckeri. Han var s? van vid det. Och f?r resten var han inte den ende. Hon hade f?r vana att pl?ga alla sina tillbedjare. Och bed?rande var hon just nu d?r hon satt med halv?ppna l?ppar och med f?rgen p? sina kinder f?rh?jd genom k?ldens skarpa kyssar, medan hennes ?gon lyste av den lockelse, som ?r den m?ktigaste av alla, och som uteslutande finns i kvinno?gon. Hennes sl?dhundar tr?ngdes omkring henne i raggiga massor, och deras anf?rare, Vargk?ft, lade smeksamt sin l?nga nos i hennes kn?.
?Om jag vinner?? upprepade Harrington entr?get. Hon flyttade sin blick fr?n hunden till friaren och sedan tillbaka igen.
?Vad s?ga du, Vargk?ft? Om honom visa sig vara stark man och bli inregistrerad — vilja vi d? bli hans hustru? N?? Vad s?ga du??
Vargk?ft spetsade ?ronen och morrade ?t Harrington.
?Det var mycket kallt!? tillade hon pl?tsligt med ?kta kvinnlig brist p? sammanhang. Varp? hon reste sig upp och drog ?t sig t?mmarna.
Hennes beundrare s?g p? med sl? uppsyn. Hon hade h?llit honom i ovisshet fr?n f?rsta g?ngen de tr?ffades, och han hade s? sm?ningom lagt t?lamod till sina ?vriga dygder.
?Hej! Vargk?ft!? skrek hon och hoppade upp p? sl?den, d? den pl?tsligt satte sig i g?ng. ?Hej! Fram?t!?
Harrington s?g efter henne, medan hon sv?ngde av ned?t v?gen till Forty Mile. D? hon kom till den plats d?r v?gen delade sig och gick ?ver floden till Fort Cudahy h?ll hon in hundarna och v?nde sig om.
?O, mister L?tting!? ropade hon tillbaka, ?Vargk?ft s?ga ja — om ni vinner!?
Men p? ett eller annat s?tt, s? som det brukar g?
i dylika fall, kom detta ut, och hela Forty Mile, som
redan f?rut hade spekulerat i Joy Molineaus val mellan
hennes b?gge senaste friare, b?rjade nu h?lla vad
om vem som skulle segra i den blivande kappl?pningen.
L?gret delade sig i tv? partier, och p? vardera
h?llet gjorde man alla t?nkbara anstr?ngningar
f?r att f? se sin favorit avg? med seger. D?r blev
en vild ?vlan efter att skaffa de b?sta hundar som
funnos att f? — ty framf?r allt var det en n?dv?ndig
sak att ha goda hundar, om man ville lyckas.
Och segern skulle ha mycket att betyda f?r den som
vann. F?rutom lyckan att f? en hustru, vars like
icke stod att finna, g?llde det ocks? en guldfyndighet,
som var v?rd minst en million.
P? h?sten, d? det kom underr?ttelse om Mc Cormacks uppt?ckt vid Bonanza, hade hela Lower Country — d?ri inbegripet s?v?l Circle City som Forty Mile — givit sig av upp?t Yukon; ?tminstone alla de som icke i likhet med Jack Harrington och Louis Savoy voro ute och vaskade v?sterut. ?lgbeten och vattendrag inmutades om vartannat och utan ?tskillnad och h?ndelsevis ocks? ett av de minst lovande vattendragen, n?mligen Eldorado. Olaf Nelson gjorde en inmutning p? femhundra fot, skickade vederb?rligen in sin anm?lan och f?rsvann. P? den tiden var n?rmaste registreringsbyr? polisstationen vid Fort Cudahy, tv?rs ?ver floden fr?n Forty Mile; men n?r s? ryktet spreds, att Eldorado Creek var en riktig skattkammare, gjorde man pl?tsligt den uppt?ckten, att Olaf Nelson hade underl?tit att resa ned?t Yukon f?r att l?ta inregistrera sin tillh?righet. Man kastade snikna blickar p? det herrel?sa omr?det, d?r man visste att tusen sinom tusen dollars l?go och v?ntade p? skovel och sk?ljl?da. Men ingen v?gade r?ra det, ty det fanns en lag som stadgade, att sextio dagar fingo f?rg? mellan inmutningen och inregistreringen, och under den tiden skulle omr?det ligga i orubbat skick. Hela trakten hade emellertid reda p? att Olaf Nelson var f?rsvunnen, och tjogtals m?n beredde sig p? en rusning dit och p? den d?rmed f?ljande kappl?pningen till Fort Cudahy.
Men i Forty Mile var de t?vlandes antal begr?nsat. Eftersom l?gret ?gnade hela sin energi ?t att f?rhj?lpa antingen Jack Harrington eller Louis Savoy till den allra yppersta utrustning, var ingen nog of?rnuftig att v?ga sig in i striden p? egen hand. Det var hundra mil att f?rdas fr?n inmutningen till registreringsbyr?n, och man gjorde anstalter f?r att de b?gge medt?vlarna skulle f? tre hundombyten stationerade utmed v?gen. Det sista ombytet skulle naturligtvis vara det avg?rande, och f?r dessa tjugufem mil bem?dade sig b?gge partierna att anskaffa de allra kraftigaste djur. S? h?ftig var striden om dessa, och s? h?ga summor bj?dos fr?n b?gge h?llen, att priset p? hundar sprang upp till en h?jd, som aldrig f?rut hade f?rekommit i landets annaler. Och denna ?vlan efter hundar riktade den allm?nna uppm?rksamheten skarpare ?n n?gonsin p? Joy Molineau. Det var ju inte bara det, att hon var orsaken till det hela, utan hon ?gde ocks? den pr?ktigaste sl?dhund, som fanns mellan Chilkoot och Behrings hav. Som ledare f?r ett spann hade Vargk?ft icke sin like. Den som hade honom till spannledare den sista str?ckan m?ste n?dv?ndigt g? som segrare ur kampen. Det kunde icke finnas n?got tvivel om det. Men det lilla samh?llet hade en medf?dd k?nsla f?r det passande, och ingen besv?rade Joy med n?gon beg?ran att f? anv?nda hennes hund. P? b?gge h?llen tr?stade man sig med, att om den ene icke fick dra nytta av honom, s? fick icke heller den andre det.
Eftersom mannen emellertid — b?de som individ och i allm?nhet — har blivit s? danad, att han g?r genom livet i en v?lsignad blindhet f?r kvinnosl?ktets slughet, voro m?nnen vid Forty Mile totalt okunniga om vad som fanns p? djupet hos Joy Molineau. Efter?t erk?nde de, att de aldrig hade vederb?rligt uppskattat denna m?rk?gda dotter av Nordlandet, vars far hade handlat med p?lsskinn d?r i landet, innan de hade haft n?gon tanke p? att bege sig dit, och som sj?lv f?rsta g?ngen ?ppnat sina ?gon vid norrskenets blixtrande ljus. Nej, hennes s?regna f?delseort hade icke gjort henne till mindre kvinna ?n hennes medsystrar, och icke heller hade den inverkat menligt p? hennes kvinnliga f?rst?else av m?nnen. De visste, att hon lekte med dem, men de f?rstodo icke den vishet, det djup och den smidighet, som l?g i hennes lek. De s?go icke mer av hennes kort ?n det hon visade dem, och ?nda in i det sista var hela Forty Mile slaget med en behaglig blindhet. Det var icke f?rr?n hon slog ut sin sista trumf, som man kom underfund med hur spelet stod.
Redan i b?rjan av veckan hade l?gret br?dt med att f? Jack Harrington och Louis Savoy i v?g. De b?gge m?nnen hade slugt nog tagit en grundlig tid p? sig f?r resan, ty det var deras avsikt att komma till Olaf Nelsons inmutning n?gra dagar f?re den fastslagna tidens f?rlopp, s? att de kunde f? vila sig och ej beh?vde anstr?nga sina hundar i b?rjan. Under v?gen funno de, att m?nnen i Dawson redan hade planterat ut reservspann utmed v?gen, och det m?rktes tydligt, att man icke hade sparat n?gra kostnader — det var ju ocks? millioner det g?llde.
Ett par dagar efter de b?gge medt?vlarnas avf?rd b?rjade Forty Mile skicka upp sina reservhundar — f?rst till sjuttiofemmilsstationen, s? till femtiomils- och sist till tjugufemmilsplatsen. Hundarna, som voro avsedda f?r den sista str?ckan, voro alldeles ypperliga och s? j?mngoda, att l?gret en hel timme diskuterade deras ?msesidiga f?rtj?nster i femtio graders k?ld, innan de slutligen fingo ge sig av. I sista ?gonblicket kom Joy Molineau ditk?rande i vild fart med sin sl?de. Hon tog Lon Mc Fane avsides — han som skulle ta hand om Harringtons spann — och de f?rsta orden hade knappt g?tt ?ver hennes l?ppar, f?rr?n han s?nkte sin underk?k s? pl?tsligt och s? eftertryckligt, att det m?ste f?reb?da m?rkliga ting. S? tog han Vargk?ft ifr?n Joy Molineaus sl?de, satte honom i spetsen f?r Harringtons spann och k?rde ut p? v?gen till Yukon.
?Stackars Louis Savoy!? sades det man och man emellan. Men med trotsigt blixtrande ?gon k?rde Joy Molineau tillbaka till sin fars hydda. —
Det var svart midnatt vid Olav Nelsons inmutning,
N?gra hundra p?lskl?dda m?n hade f?redragit en rask
tur i sextio graders k?ld framf?r de lockelser som bekv?ma kojer i varma hyddor kunde erbjuda. Tjogtals av dem hade sitt m?rke f?rdigt att s?tta upp och
sina hundar till hands. En trupp av kapten Constantins ridande polis hade blivit ditbeordrad f?r att
?vervaka, att allt skulle g? ?rligt till. Det hade tillk?nnagivits, att ingen fick sl? ned en p?le i marken
f?rr?n den sista sekunden av dagen tillh?rde det f?rflutna. I Nordlandet ?ro dylika p?bud lika m?ktiga
som Jehovas — polism?nnens vapen tr?ffa lika snabbt
och verksamt som blixten. Det var klart och kallt.
Norrskenet flammade i f?rgrik prakt p? himlen. Kallt
glimmande rosiga v?gor b?ljande ?ver zenith, medan
breda gnistrande str?lar av gr?naktigt vitt pl?nade
ut stj?rnorna eller en titans hand reste v?ldiga valvb?gar ?ver polen. Och vid detta storslagna sk?despel tj?to varghundarna s? som deras f?rf?der hade
gjort f?re dem i urminnes tider.
En polistj?nsteman i bj?rnp?ls steg p? ett ostentativt s?tt fram till fronten med klocka i handen. M?n rusade in bland hundarna, k?rde upp dem, redde ut t?mmarna och drogo dem ?t sig. Andra gingo fram till gr?nsm?rket, grepo kraftiga tag i p?lar och h?llo sitt eget m?rke till reds. De hade s? ofta g?tt omkring gr?nserna till denna inmutning, att de nu skulle ha kunnat g?ra det med f?rbundna ?gon. Polistj?nstemannen h?jde sin hand. De v?ntande kastade av sig sina ?verfl?diga p?lsverk och filtar, r?ttade p? sina b?lten och stirrade p? honom med sp?nd uppm?rksamhet.
?Giv akt!?
Sextio par h?nder drogos ur vantarna, och lika m?nga par mockasiner trycktes h?rdt mot sn?n.
?Nu!?
De st?rtade tv?rs ?ver det vidstr?ckta omr?det och rundt om dess fyra sidor, satte upp m?rken i alla h?rn och rusade sedan ned?t midten, d?r de b?gge centralp?larna skulle placeras. D?refter sprungo de ner till sl?darna p? det tillfrusna vattendraget. D?r blev ett larm och ett myller. Sl?dar st?tte ihop med varandra och hundspann trasslade in sig med varandra, morrande, gl?fsande och med rest ragg. Den smala ?n var till tr?ngsel fullpackad med denna k?mpande massa. Slag med s?v?l sn?rtar som tjock?ndar av de v?ldiga hundpiskorna regnade opartiskt ?ver b?de m?nniskor och djur. Och f?r att r?ran skulle bli ?n v?rre hade var och en av dem som deltogo i striden en flock kamrater, som ville hj?lpa dem till r?tta. Men s? sm?ningom lyckades den ena sl?den efter den andra arbeta sig l?s och gled ur sikte i m?rkret fr?n de h?ga str?nderna.
Jack Harrington hade f?rutsett detta ov?sen, och han v?ntade vid sin sl?de tills tumultet hade lagt sig. Louis Savoy visste, att hans rival var mera bevandrad ?n han i konsten att k?ra hundar, och d?rf?r f?ljde han exemplet och v?ntade, ?ven han. Det br?kiga s?llskapet hade redan kommit utom h?rh?ll, d? de beg?vo sig i v?g, och de hade rest v?l sina tio mil eller s? ned?t Bonanza, innan de hunno upp de andra, d?r de f?rdades fram?t i en enda t?tt packad rad. Nu h?rdes d?r ej n?got ov?sen, och det fanns icke heller n?gon utsikt att kunna k?ra om varandra h?r. Sl?darna h?llo sexton tum mellan medarna, och v?gen var aderton tum bred. Men v?gen var s? h?rdt tilltrampad genom trafik, att den liknade en r?nna med fotsh?ga kanter. Och p? ?mse sidor str?ckte sig stora vidder av mjuk sn?. Om n?gon k?rde in p? dem f?r att komma f?rbi de ?vriga, skulle hans hundar n?dgas vada ?nda upp till buken i sn?n och skrida fram?t med snigelns l?ngsamhet. D?rf?r h?llo sig alla de t?vlande t?tt intill sina sl?dar och v?ntade p? b?ttre tillf?lle. Ingen f?r?ndring i situationen intr?ffade under de ?terst?ende femton milen ned?t Bonanza och Klondyke till Dawson, d?r Yukon uppn?ddes. H?r v?ntade det f?rsta hundombytet. Men fast beslutna att k?ra det f?rsta spannet tills det stupade, om s? skulle beh?vas, hade Harrington och Savoy l?tit placera sina friska dragare ett par mil bortom de andras. Under den f?rvirring, som uppstod vid ombytet, k?rde de f?rbi halva antalet av de ?vriga. De hade m?jligen trettio f?re sig, d? de k?rde ut p? Yrkons breda yta. H?r skulle kraftprovet ske. N?r floden fr?s p? h?sten, hade en milsl?ng str?cka ?ppet vatten l?mnats mellan tv? v?ldiga isb?ddar. Denna str?cka hade f?rst nyligen frusit till, ty det var stark str?m, och nu var den s? j?mn, h?rd och hal som golvet i en danssal. I samma ?gonblick som glanskisen uppn?ddes, reste sig Harrington p? kn?, tog p? vinst och f?rlust t?mmarna i ena handen och l?t piskan ursinnigt vina ?ver hundarna, medan skr?ckinjagande svordomar yrde om deras ?ron. Spannen spredo sig ?ver den glatta ytan, alla anstr?ngde sina krafter till det yttersta. Men f? m?n i Nordlandet hade f?rm?ga att hetsa sina hundar s? som Jack Harrington. Han jagade ursinnigt fram?t, och Louis Savoy drev sitt spann till samma f?rtvivlade fart och f?ljde efter i hack och h?l; hans fr?msta ledare h?llo sig t?tt bakom Harringtons sl?de.
Halvv?gs ute p? glanskisen k?rde deras reservspann ut fr?n strandbanken. Men Harrington saktade icke farten. Han passade p?, d? den nya sl?den sv?ngde helt n?ra intill hans, och tog ett hopp ?ver till den under ett h?gljudt skrik, varefter han satte samma fart i de nya hundarna som han hade f?tt i de andra. Den f?rre p?drivaren hoppade av. Savoy gjorde p? samma s?tt med sitt reservspann, och de b?gge ?vergivna spannen veko av ?t h?ger och v?nster, st?tte ihop med de andra och st?llde till stor f?rvirring. Harrington ?kade farten ?nnu mer; Savoy f?ljde. D? de nalkades glanskisens slut, k?rde de j?msides med den som f?rut ?kt i spetsen. Och n?r de gledo in p? den smala v?gen mellan de mjuka sn?f?lten, var det de som anf?rde t?get — och Dawson, som betraktade dem i norrskenets ljus, svor p? att det var raskt gjort av dem.
N?r k?lden visar sextio grader under noll, kan man icke l?nge vara utan eld eller stark kroppsr?relse. s?vida man vill beh?lla livet. Och d?rf?r m?ste nu Harrington och Savoy ta till den gamla pl?gseden att ??ka och springa ?msom?. De hoppade av sina sl?dar med t?mmarna i hand och sprungo s? bakom sl?darna, tills blodet ?tertog sitt vanliga lopp och den inre k?lden var f?rjagad, varefter de ?terigen ?kte en stund, tills v?rmen p? nytt hade tagit till flykten. ?msom ?kande och springande p? detta s?tt, tillryggalade de str?ckorna mellan andra och tredje hundombytena. Flera g?nger, d? f?rden gick ?ver j?mn is, hetsade Savoy sina hundar f?r att komma f?rbi sin rival, men det lyckades ej. I en l?ng rad p? en str?cka av fem mil bakom dem str?vade de ?vriga att hinna upp dem, ehuru f?rg?ves, ty endast Louis Savoy var den ?ran f?runnad att kunna flyga fram med samma m?rdande hastighet som Jack Harrington.
D? de sv?ngde in vid sjuttiofemmilsstationen, k?rde Lon Mc Fane fram med sitt spann. N?r Harrington s?g Vargk?ft i spetsen f?r det, visste han att segern var hans. Intet spann i hela Nordlandet skulle kunna k?ra f?rbi honom under de ?terst?ende tjugufem milen. Och n?r Savoy fick se Vargk?ft i spetsen f?r sin medt?vlares spann, visste han att han var slagen, och han svor tyst f?r sig sj?lv s? som man vanligen sv?r ?ver kvinnan. Men han f?ljde fortfarande i hack och h?l den andres yrande fart, frestande tur eller otur i det sista. Och under det de jagade fram?t, medan dagen b?rjade gry i sydost, undrade den ene i gl?dje och den andre i sorg ?ver vad Joy Molineau hade gjort.
Forty Mile hade i god tid krupit ur sina sovf?llar och samlats n?ra v?gkanten. D?rifr?n kunde de se Yukons ?vre lopp till dess f?rsta kr?kning flera mil bort. Och d?rifr?n kunde de ocks? se tv?rs ?ver floden till Fort Cudahy d?r guldregistratorn v?ntade i nerv?s sp?nning. Joy Molineau hade emellertid tagit plats p? flera famnars avst?nd fr?n v?gen, och under f?revarande omst?ndigheter avstod det ?vriga Forty Mile fr?n att st?lla sig framf?r henne. D?rf?r l?g str?ckan klar mellan henne och den smala linje, d?r v?gen gick fram. Eldar voro uppgjorda, och kring dem ingingos vad om guldstoft och hundar. Alla st?rre summor h?llos p? Vargk?ft.
?Nu komma de!? skrek en indiangosse fr?n toppen av en fura.
Upp?t Yukon syntes en m?rk fl?ck mot sn?n, och den f?ljdes snart av en till. Medan dessa tilltogo i storlek, framtr?dde flera m?rka fl?ckar, men p? ett drygt avst?nd fr?n de f?rsta, som sm?ningom visade sig vara hundar med sl?dar, p? vilka m?n l?go framstupa.
?Vargk?ft i spetsen?, viskade en polisl?jtnant till Joy. Hon sm?log intresserat.
?Tio mot ett p? Harrington!? ropade en matador fr?n Birch Creek och drog fram sin stoftpung.
?Staten v?l inte betala er mycke’?? fr?gade Joy.
Polisl?jtnanten skakade p? huvudet,
?Ni v?l ?nd? ha n?got guldstoft — men huru mycke’?? fortsatte hon att fr?ga.
Han visade henne sin pung. Hon gjorde en snabb ber?kning av dess inneh?ll.
?Kan v?l vara — ja, l?t s?ga — tv? hundra, kanske, vad? Godt. Nu jag ge er vad ni kalla en vink. Ni g? in p? vadet!?
Joy log ett outgrundligt leende. Polisl?jtnanten bet?nkte sig. Han s?g upp?t v?gen. De b?gge m?nnen hade rest sig p? kn? och piskade ursinnigt p? sina hundar. Harrington i spetsen.
?Tio mot ett p? Harrington!? skrek matadoren fr?n Birch Creek om igen och skakade sin pung midt framf?r polisl?jtnantens ?gon.
?Ni g? in p? vadet!? kommenderade Joy.
Han lydde; men han ryckte p? axlarna till tecken, att han alls icke lyssnade till sitt eget f?rnuft, utan gav vika f?r hennes tjusningsf?rm?ga. Joy nickade uppmuntrande ?t honom.
Alla ljud dogo bort. Man upph?rde till och med att ing? vad ...
Girande, sl?ngande och guppande upp och ned som loggertar f?r vinden kommo sl?darna rusande i vild fart emot dem. Louis Savoy h?ll fortfarande sin fr?msta hund t?tt efter Jack Harringtons sl?de, men hans ansikte f?rr?dde, att han ej l?ngre hyste n?got hopp. Harringtons l?ppar voro h?rdt slutna. Han s?g varken ?t h?ger eller v?nster. Hans hundar sprungo i ypperlig takt, med fasta steg, och Vargk?ft — med s?nkt huvud och utan att se upp — anf?rde spannet p? ett s?tt som var honom v?rdigt.
Forty Mile stod i andl?s f?rv?ntan. Icke ett ljud f?rutom medarnas knarrande och pisksn?rtarnas vinande ...
D? h?jde Joy Molineau pl?tsligt sin klara st?mma. ?Hej! Hej! Vargk?ft! Vargk?ft!?
Och Vargk?ft h?rde henne. Han vek tv?rt av fr?n v?gen och rusade rakt fram till sin h?rskarinna. Spannet f?ljde sin ledare, och sl?den vacklade ett ?gonblick p? en mede, varefter Harrington kastades ur i sn?n. Savoy fl?g f?rbi som en blixt. Harrington reste sig och s?g honom rusa i v?g tv?rs ?ver floden till registratorn. Och han kunde inte undg? att h?ra vad som sades i hans n?rhet.
?Honom sk?ta sig mycke’ bra?, f?rklarade Joy Molineau f?r polisl?jtnanten. ?Honom vad ni kalla s?tta fart. Ja, honom s?tta fart mycke’ bra.?