全运会笼式足球福建选拔赛开赛在即 泉州足协
| ← HANS F?DERS GUD |
|
VAD MAN M?STE MINNAS → |
Mrs Saythers karri?r i Dawson var minst sagt
meteorisk. Hon kom dit p? v?ren med hundsl?dar och franskkanadensiska voyageurs, lyste och str?lade d?r en kort m?nad och fortsatte upp?t floden s? snart den blev fri fr?n is. Det kvinnofattiga Dawson kunde aldrig riktigt f?rst? denna hastiga avf?rd, och platsens yppersta m?n k?nde sig ensamma och bedr?vade
?nda tills fyndet vid Nome gjordes och gamla sensationer avl?stes av nya. Ty Dawson hade varit alldeles f?rtjust i mrs Sayther och tagit emot henne med ?ppna armar. Hon var vacker, f?rtjusande och d?rtill ?nka. P? grund av allt detta fick hon genast i h?larna ett helt anhang av Eldoradomatadorer, tj?nstem?n och ?ventyrslystna yngre familjes?ner, vilkas ?ron l?nge hade tr?nat efter att f? h?ra fraset av kvinnokjolar.
Gruvingenj?rerna voro intagna av den st?rsta v?rdnad f?r hennes mans, ?verste Saythers minne, och medlemmarna av syndikatet j?mte stadens mera framskjutna representanter talade med beundran om hans handel och vandel, ty nere i Staterna var han k?nd som en stor gruvkarl och i London kanske som ?nnu st?rre. Men varf?r just hans ?nka — framf?r alla andra kvinnor — hade kommit upp till Nordlandet, det var den stora fr?gan. M?nnen d?ruppe voro emellertid ett praktiskt sl?kte, de hyste en genomg?ende likgiltighet f?r teorier och h?llo sig uteslutande till fakta. Och f?r ett icke obetydligt antal av dem var Karen Sayther ett h?gst viktigt faktum. Att hon d?remot icke s?g saken i samma ljus bevisades b?st av den hastighet och beh?ndighet, varmed frierier och avslag avl?ste varandra under de fyra veckor hon uppeh?ll sig p? platsen. Med henne f?rsvann det faktum som tjusat dem, men den stora fr?gan stod kvar.
Slumpen kom med en m?jlighet till g?tans l?sning. Sedan hennes senaste offer, Jack Coughran, f?rg?ves lagt b?de sitt hj?rta och en inmutning p? femhundra fot vid Bonanza f?r hennes f?tter, firade han sitt nederlag genom att en hel natt leva i sus och dus. Ungef?r vid midnatt r?kade han st?ta p? Pierre Fontaine, som icke var mer eller mindre ?n den fr?mste av Karen Saythers voyageurs. Med sammantr?ffandet f?ljde igenk?nnande och drickande, och slutligen voro de b?gge m?nnen s? d?r t?mligen ankomna.
?Vasa?? sluddrade Pierre Fontaine efter en stund med tjock r?st. ?Vad madame Sayther kom hit till landet f?r? B?st att ni fr?gar henne sj?lv. Jag vet ingenting alls — bara att hon hela tiden fr?gat efter n?gon med ett visst namn. ’Pierre’, sa hon till mig, ’ni m?ste ta r?tt p? honom ?t mig, s? ska jag ge er mycket pengar — ni f?r tusen dollars, om ni tar r?tt p? den mannen.’ — Jas?, den mannen? Ah oui. — Och den mannens namn — s? som ni uttalar det — var David Payne. Oui, m’sieu, David Payne. Hela tiden tala’ hon om det namnet. Och hela tiden s?g jag mig om ?verallt, anstr?ngde mig av bara tusan, men kunde inte f? r?tt p? den f?rd?mda karlen och fick inte heller n?gra tusen dollars, inte. Anf?kta det!
Vasa? Ah oui. En g?ng kom det folk fr?n Circle City, och de k?nde den d?r mannen. Han fanns vid Birch Creek, sa’ de. Och madame? Hon sa ’Bon!’ och s?g alldeles ?verlycklig ut. Och hon sa till mig: ’Pierre’, sa hon, ’sela p? hundarna. Vi ska resa nu genast. Om vi finna honom, ger jag er tusen dollars till.’ Och jag svara: ’Oui — nu genast? Allons, madame!’
Och d? trodde jag f?rst?s, att jag var s?ker p? mina tv?tusen dollars. Men jag var s? tusan heller! Det kom flera fr?n Circle City, och de sa, att den d?r David Payne hade rest till Dawson f?r lite se’n. S? madame och jag reste inte alls.
Oui, m’sieu. Den dagen sade madame: ’Pierre’, sa hon och gav mig femhundra dollars, ’g? och k?p en b?t. I morgon ge vi oss av upp?t floden.’ Ah oui, i morgon, upp?t floden — och den f?rd?mde Sitka Charley l?t mig ocks? betala femhundra dollars f?r b?ten. Anf?kta det!?
P? det s?ttet gick det till — sedan Jack Coughran dagen d?rp? hade talat om vad han visste — att Dawson b?rjade undra vem David Payne kunde vara och i vad m?n hans tillvaro kunde ha n?gon betydelse f?r Karen Sayther. Men samma dag, alldeles som Pierre Fontaine hade sagt, stakade sig mrs Sayther och hennes barbariska bes?ttning voyageurs upp?t ?stra strandbr?dden till Klondyke City, sk?to ?ver till den v?stra f?r att undg? klippbranterna och f?rsvunno i labyrinten av ?ar s?derut.
?Oui, madame, just h?r ?r del. F?rsta, andra, tredje ?n nedanf?r Stuart River. Och det h?r ?r ?n numro tre.?
Medan Pierre Fontaine sade detta, st?tte han sin stake mot strandbanken och h?ll b?tens akter mot str?mmen. D?rigenom pressades f?ren in?t land, s? att en vig yngling kunde ta ett hopp dit ?ver med f?nglinan och g?ra fast den.
?Ett ?gonblick, madame, jag skall g? och se efter.?
En k?r av hundskall h?lsade honom, d? han f?rsvann ?ver strandbanken, men han var tillbaka igen efter en minut.
?Oui, madame, d?r st?r en hydda. Jag har tittat in i den. D?r finns ingen hemma. Han kan i alla fall inte vara mycket l?ngt borta, f?r d? skulle han inte ha l?mnat hundarna kvar. Han kommer snart, det kan ni lita p?.?
?Hj?lp mig ur b?ten, Pierre. Jag ?r s? f?rskr?ckligt tr?tt efter f?rden. Ni kunde ha gjort min sittplats litet bekv?mare, tycker jag.?
Fr?n en massa p?lsskinn, som voro placerade midskepps, reste sig Karen Sayther i hela sin l?ngd och i all sin smidiga sk?nhet. Men om hon f?ref?ll br?cklig som en lilja i sin element?ra omgivning, motsades detta av det fasta grepp, varmed hon fattade tag i Pierres hand, av hennes armmusklers sp?nning, d? de uppburo hennes kroppstyngd, och av hennes energiska s?tt att kl?ttra uppf?r den branta strandbanken. Ehuru ett mjukt och vackert hull omsl?t hennes spensliga benbyggnad, var hennes kropp ett s?te f?r styrka.
Men trots hennes obesv?rade l?tthet att stiga i land hade dock hennes ansikte en varmare f?rg ?n vanligt, och hennes hj?rta slog m?rkbart fortare. Och det var med en viss b?vande nyfikenhet hon n?rmade sig hyddan, medan rodnaden p? hennes kinder blev allt djupare.
?Se h?r!? Pierre visade p? de kringstr?dda sp?norna vid vedstapeln. ?Nyss varit h?r — f?r tv?, tre dagar se’n, inte l?ngre.?
Mrs Sayther nickade. Hon f?rs?kte titta in genom det lilla f?nstret, men det var gjort av oljat pergament, som sl?ppte in ljus, men hindrade en fr?n att se in. D? detta icke lyckades, gick hon omkring hyddan till d?rren och lyfte till h?lften upp den primitiva klinkan f?r att ?ppna och g? in, men s? ?ndrade hon tanke och l?t den falla igen. Pl?tsligt f?ll hon p? kn? och kysste den grovt tillyxade tr?skeln. Om Pierre Fontaine s?g det, l?tsade han ej om det, och under kommande tider delade han aldrig detta minne med n?gon. Men en av b?tkarlarna, som helt lugnt h?ll p? att t?nda sin pipa, ryckte nu till vid ett ovanligt barskt tillrop fr?n sin bef?lhavare.
?Hej! Le Goire! Laga att b?dden blir mjukare!? kommenderade Pierre. ?Mera bj?rnhudar! Mera filtar! H?r opp, f?r tusan!?
Men b?dden blev snart d?refter uppriven, och st?rre delen av hudarna och filtarna kastades upp p? strandbankens kr?n, d?r mrs Sayther slog sig till ro f?r att v?nta i all bekv?mlighet. Hon l?g p? sidan och blickade ut ?ver den vidstr?ckta Yukon. Ovanf?r bergen bortom den motsatta stranden f?rdunklades himmelen av r?ken fr?n avl?gsna skogseldar, och genom detta dunkel skimrade eftermiddagssolen svagt och s?nde ut en obest?md glans ?ver jorden med sp?klika skuggor. ?nda bort till horisonten ?t alla fyra v?derstrecken str?ckte sig vildmarker, som aldrig trampats av m?nniskofot — furukl?dda ?ar, m?rka vatten och av isen f?rade berg?sar. Intet tecken till m?nskligt liv m?rktes i denna enslighet, intet ljud br?t tystnaden. Landet tycktes ligga bundet under det ok?ndas overklighet, insvept i den mystik som ruvar ?ver de stora vidderna.
Det var kanske detta som gjorde mrs Sayther nerv?s. Ty hon ?ndrade oupph?rligt st?llning, spejade ?n upp?t och ?n ned?t floden eller ocks? l?t hon forskande blickar f?lja de dunkla str?nderna f?r att s?ka efter halvt undang?mda ?mynningar. Efter ungef?r en timme eller s? skickades bes?ttningen i land f?r att sl? l?ger f?r natten, medan Pierre stannade hos mrs Sayther f?r att hj?lpa henne h?lla utkik.
?Se d?r kommer han ?nd??, viskade han efter en l?ng tystnad, med blicken riktad upp?t floden mot ?ns norra ?nda.
En kanot med en blixtrande paddel?ra p? vardera sidan kom glidande utf?r floden. I aktern syntes en manlig gestalt och i f?ren en kvinna; b?gge sk?tte s?kert och taktm?ssigt sitt arbete. Mrs Sayther f?ste ingen uppm?rksamhet vid kvinnan, f?rr?n b?ten kom n?rmare och hennes s?regna sk?nhet n?dv?ndigt m?ste f?ngsla ?gat. En t?tt ?tsittande blus av ?lgskinn med fantastiska p?rlbroderier f?ljde troget de v?l avrundade linjerna av hennes kropp, och en sidenduk i lysande f?rger, m?leriskt draperad, bet?ckte delvis de rika massorna av hennes bl?svarta h?r. Men det var hennes ansikte — vilket f?ref?ll som gjutet i koppar — som f?ngslade och kvarh?ll mrs Saythers flyktiga blick. Ett par genomtr?ngande, stora och svarta ?gon med en traditionell skymt av snedhet blickade fram under en v?lformad, vackert v?lvd panna. Kindkotorna voro visserligen h?ga och framtr?dande, men utan att p?minna om d?dskalle, och kinderna avsmalnade och m?ttes slutligen vid en mun med tunna l?ppar och ett p? samma g?ng mildt och kraftigt uttryck. Det var ett ansikte, som svagt antydde gammalt mongolblod — en ?terg?ng till f?dernestammen efter ?rhundradens vandringsliv. Denna effekt f?rh?jdes av den fint kr?kta n?san med dess tunna, dallrande n?svingar och den allm?nna pr?gel av ?rnlik vildhet, som tycktes karakterisera s?v?l hennes ansikte som hela hennes varelse. Hon var faktiskt den tartariska typen modifierad till n?gonting rent av idealiskt, och den r?de mannens stam kan skatta sig lycklig, om den frambringar en s? unik skapelse en enda g?ng under tjugu generationer.
Med l?nga, kraftiga ?rtag v?nde flickan under samarbete med mannen pl?tsligt deras lilla farkost mot str?mmen och f?rde den varsamt in till stranden. I n?sta ?gonblick stod hon uppe p? strandbanken, och med ett rep halade hon tag efter tag upp ur b?ten en fj?rdedel av en nyss d?dad ?lg. Sedan f?ljde mannen efter, och de hj?lptes ?t att med ett hastigt ryck draga upp kanoten. Hundarna omringade dem genast, och medan flickan lutade sig smekande ?ver dem, f?ll mannens blick p? mrs Sayther, som hade rest sig upp. Han s?g p? henne, gned sig instinktm?ssigt i ?gonen, som om han trodde att de hade bedragit honom, och s?g p? henne om igen.
??, det ?r ni, Karen?, sade han lugnt, i det han gick fram och r?ckte henne sin hand, ?jag trodde ett ?gonblick att det var en synvilla. Jag var sn?blind en tid i v?ras, och sedan dess ha mina ?gon emellan?t spelat mig ?tskilliga spratt.?
Mrs Saythers rodnad hade blivit allt djupare och hennes hj?rta slog med pinsam h?ftighet; hon hade varit beredd p? n?stan allting utom att han skulle s? lugnt r?cka henne handen. Men hon beh?rskade sig taktfullt och tryckte den hj?rtligt i sin.
?Ni vet, Dave, att jag ofta hotade er med att komma efter. Och det skulle jag ocks? ha gjort, om bara — om bara...?
?Om jag bara hade uppmanat er.? David Payne skrattade och f?ljde med sin blick indianflickan, som gick in i hyddan.
??, jag f?rst?r, Dave — och om jag varit i ert st?lle, skulle jag s?kert ha handlat p? samma s?tt. Men jag har i alla fall kommit — nu.?
?G? d? litet l?ngre — in i hyddan d?r, s? att ni f?r n?gonting att ?ta?, sade han muntert, utan att l?gga m?rke till det kvinnligt bedjande tonfallet i hennes r?st. ?Och ni m?ste vara tr?tt ocks?. Vilken v?g reser ni? Upp?t? D? har ni varit ?ver vintern i Dawson eller ocks? har ni f?rdats ?ver den sista isen. ?r detta ert l?ger?? Han s?g bort?t hennes voyageurs, som hade l?grat sig i en krets omkring en eld ute i det fria, medan han h?ll upp d?rren f?r att hon skulle stiga in.
?Jag kom hit upp ?ver isen fr?n Circle City i vintras?, fortsatte han, ?och s? slog jag mig ned h?r f?r en tid. Har gjort en del spaningar efter guld vid Henderson Creek, och om de sl? fel, har jag t?nkt att i h?st pr?va lyckan upp?t Stuart River.?
?Ni ?r inte mycket f?r?ndrad, eller hur?? fr?gade hon helt pl?tsligt med ett f?rs?k att tvinga samtalet in p? mera personlig grund.
?Litet mindre fet kanh?nda, och litet mera muskler. Vad tycker ni??
Men hon ryckte p? axlarna, och i det matta ljusskenet betraktade hon den indianska flickan, som hade t?ndt upp eld och h?ll p? att steka stora bitar ?lgk?tt, blandade med tunna fl?skskivor.
?Uppeh?ll ni er l?nge i Dawson?? Han sysslade ivrigt med att s?tta fast ett skaft av bj?rktr? p? en yxa och gjorde sin fr?ga utan att lyfta p? huvudet.
??, n?gra dagar?, svarade hon, fortfarande med ?gonen f?stade p? flickan och n?stan utan att h?ra vad han sade. ?Vad var det ni fr?gade, Dave? I Dawson? Jo, d?r var jag en m?nad, sedan var jag glad att komma d?rifr?n. Mannen i de arktiska trakterna ?r mycket naiv, som ni vet, och litet f?r kraftig i s?ttet att uttrycka sina k?nslor.?
?M?ste ju vara det i s? n?ra f?rbindelse som han st?r med jorden. Med res?rsoffan hemma l?mnar han allt konventionellt bakom sig. Men ni har valt tiden f?r er resa mycket klokt. Ni skall vara ur landet innan mosquitotiden kommer, vilket ?r en v?lsignelse som er brist p? erfarenhet hindrar er fr?n att uppskatta.?
?Det tror jag inte. Men ber?tta nu f?r mig om er sj?lv, om ert liv h?r. Vad har ni f?r grannar? Har ni n?gra s?dana alls??
Medan hon gjorde dessa fr?gor, betraktade hon indianflickan, som satt och krossade kaffe, inlagt i h?rnet p? en mj?lp?se, mot h?rdens stenar. Med en kraft och en skicklighet, som utvisade att hennes nerver voro lika primitiva som hennes s?tt att g? till v?ga, malde hon de inneslutna b?norna med ett tungt stycke kvarts. David Payne lade m?rke till sin g?sts blick, och skymten av ett leende fl?g ?ver hans l?ppar.
?Jag har haft grannar h?r?, svarade han. ?Karlar fr?n Missouri och ett par fr?n Cornwall, men de g?vo sig av ner till Eldorado f?r att arbeta f?r dagspenning vid en inmutning.?
Mrs Sayther kastade en begrundande blick p? flickan. ?Men h?r finns naturligtvis fullt med indianer??
?Varenda en av dem har givit sig av ner till Dawson f?r l?ngesedan. Det finns inte en enda inf?ding i hela landet, utom Winapie h?r, och hon ?r fr?n Koyokuk — har kommit tusen mil eller s? utf?r floden.?
Mrs Sayther k?nde sig pl?tsligt n?ra att svimma. Det intresserade leendet f?rsvann icke fr?n hennes l?ppar, men det f?ref?ll henne som om David Paynes ansikte drog sig tillbaka i ett teleskopiskt fj?rran, och som om de sammanfogade bj?lkarna i hyddans v?ggar vacklade och ville falla. Men s? blev hon inbjuden att g? till bords, och under m?ltiden fick hon tid och r?drum att h?mta sig. Hon talade f?ga, och vad hon sade r?rde sig f?rn?mligast omkring landet och v?dret, medan Payne d?remot f?rdjupade sig i en l?ng beskrivning p? olikheten mellan de grunda sommargr?vningarna i de l?gre trakterna och de djupa vintergr?vningarna i de ?vre.
?Ni fr?gar inte varf?r jag kommit norrut?? sade hon. ?Men det vet ni helt s?kert.? De hade nu g?tt ifr?n bordet, och David Payne hade ?tertagit sitt arbete med yxan. ?Har ni f?tt mitt brev??
?Ert sista? Nej, det tror jag inte. Det ?r antagligen p? v?g rundt om Birch Creek Country, eller ocks? ligger det hos n?gon handlande vid Lower River. Deras s?tt att sk?ta posten ?r rent av skamligt. Ingen ordning, intet system, intet...?
?Var inte s? tr?kig, Dave! Hj?lp mig!? Hon talade i skarp ton nu, med en ansats av myndighet, som hade sin rot i det f?rflutna. ?Varf?r fr?gar ni mig inte om mig sj?lv? Och om dem vi k?nde i forna tider? Har ni inte l?ngre n?got intresse f?r den yttre v?rlden? Vet ni, att min man ?r d?d??
??r han det? Det g?r mig ondt. Huru l?nge sedan ...?
?David!? Hon var f?rdig att skrika av harm, men den f?rebr?else, som hon inlade i sin r?st, lugnade henne.
?Har ni inte f?tt n?gra av mina brev? Ni m?ste ha f?tt somliga av dem, fast?n ni aldrig har svarat.?
?Jag har i alla h?ndelser inte f?tt det sista, vilket tydligen m?ste ha inneh?llit underr?ttelsen om er mans d?d — och det ?r mycket troligt, att ?ven andra ha kommit p? villov?gar — men jag har f?tt n?gra. Jag har — hm — jag har l?st dem h?gt f?r Winapie som en varning — det vill s?ga f?r att l?ta henne f? ett djupt intryck av hennes vita systrars op?litlighet. Och jag tror — hm — jag tror, att hon har dragit nytta av det. Vad tror ni??
Hon l?tsades ej om det styng hon f?tt, utan fortsatte: ?I mitt sista brev, det som ni inte har f?tt, ber?ttade jag — alldeles som ni antar — om ?verste Saythers d?d. Det skrevs f?r ett ?r sedan. Jag skrev ocks?, att om ni inte kom ut till mig, s? skulle jag resa in till er. Och jag kom — s? som jag redan f?rut ofta hade lovat.?
?Jag vet inte om n?got l?fte i den v?gen.?
?I de tidigare breven??
?Ja, ni lovade, men d? jag varken har beg?rt eller besvarat det l?ftet, s? var det ogiltigt. Och d?rf?r vet jag inte heller om n?got s?dant l?fte. Men jag k?nner d?remot till ett annat, som ni ocks? antagligen kommer ih?g. Det gavs f?r mycket l?nge sedan.? Han sl?ppte yxskaftet till golvet och h?jde sitt huvud. ?Det var f?r mycket l?nge sedan, men jag minns det tydligt — dagen, timmen, varenda detalj. Vi befunno oss i en tr?dg?rd full av rosor, ni och jag — det var er mors tr?dg?rd. Allt stod i knopp och i blomstring, och v?rsaven steg ocks? inom oss. S? drog jag er intill mig — det var f?rsta g?ngen — och jag kysste er midt p? munnen. Minns ni det??
?R?r inte upp det d?r igen, Dave — g?r det inte! Jag minns ju alltsammans till min blygsel. Hur ofta har jag inte gr?tit ?ver det! Om ni bara visste vad jag har lidit ...?
?Och d? lovade ni mig — ja, och s? tusen g?nger om igen under den ljuva tiden som sedan f?ljde. Varje blick ur edra ?gon, varje ber?ring av er hand, varje stavelse, som gick ?ver edra l?ppar, var ett l?fte. Och s? — ja, hur skall jag uttrycka mig? — s? kom en annan man. Han var gammal, tillr?ckligt gammal f?r att kunna vara er far — och han var inte vacker att se p?, men hederlig efter v?rldens s?tt att d?ma. Han hade inte gjort n?gonting or?tt, hade f?ljt lagens bokstav och var s?ledes aktningsv?rd. Vidare — och det var ju det f?rn?msta — r?dde han om en massa el?ndiga gruvor, ett tjog, tror jag — och han ?gde stora landstr?ckor och unders?kta jordlotter — och han klippte kuponger. Han ...?
?Men det var annat ocks??, avbr?t hon. ?Jag sade er det. Det var tvingande omst?ndigheter — penningbekymmer — de mina voro i n?d — hade sv?rt att reda sig. Ni s?g och f?rstod hela den sorgliga bel?genheten. Jag kunde inte hj?lpa det. Det var inte min vilja. Jag offrades — eller jag offrade mig, ni m? ta det hur ni vill. Ack, min Gud — ja, jag ?vergav er, Dave! Men ni har aldrig gjort mig r?ttvisa. T?nk p? vad jag har g?tt igenom.?
?Var det inte er vilja? Tvingande omst?ndigheter? Det fanns ju ingenting i v?rlden, som kunde tvinga er att dela hans b?dd eller n?gon annans!?
?Men mitt hj?rta tillh?rde er hela tiden?, sade hon bedjande. ?Jag var inte van vid ert s?tt att uppfatta k?rleken. Och jag ?r fortfarande fr?mmande f?r det. Jag f?rst?r det inte alls.?
?Men nu — nu! Vi talade om den ni ans?g l?mplig att gifta er med. Vad slags man var han? Varigenom tjusade han er? Vilka storartade dygder hade han? Det ?r sant, att han hade f?rv?rvsf?rm?ga, en utomordentlig f?rv?rvsf?rm?ga. Han k?nde till alla m?jligheter. Han f?rstod sig p? konsten att f?rtj?na hundra procent. Han var slug och hade ett f?rtr?ffligt v?derkorn i fr?ga om enfaldigt folk, och d?rigenom f?rstod han att locka pengarna ur fickan p? den mannen och den mannen och s? vidare. Och lagen hade ingenting att inv?nda. Den d?mde honom icke; v?r kristna etik gillade hans handlingss?tt. Efter social m?ttstock var han ingen d?lig m?nniska. Men efter er m?ttstock, Karen, och efter min — efter den m?ttstock som vi hyllade, vi fr?n tr?dg?rden med rosorna, vad var han d???
?Kom ih?g att han ?r d?d.?
?Det f?r?ndrar inte saken. Vad var han? En stor, grov, materialistisk varelse, d?v f?r s?ng, blind f?r sk?nhet, d?d f?r andlig ?verl?gsenhet. Han hade fetmat i l?ttja, han hade pussigt h?ngande kinder, och hans omf?ngsrika buk vittnade om hans glupskhet ...?
?Men han ?r d?d, Dave! Det ?r vi som finnas kvar i livet nu — nu! H?r ni inte? Det ?r som ni s?ger, jag har varit trol?s. Jag har f?rbrutit mig. N?v?l! Kan inte ocks? ni med sk?l s?ga: jag har syndat? Jag har brutit l?ften, men har inte ni gjort detsamma? Er k?rlek d?rborta i roseng?rden skulle vara i evighet, ?tminstone sade ni s?. Men var ?r den nu??
?Den ?r h?r! Nu!? utbrast han och slog sig lidelsefullt f?r br?stet med knuten hand. ?Och den har alltid funnits h?r.?
?Och er k?rlek var en stor k?rlek — det kunde inte finnas n?gon st?rre?, fortsatte hon, ??tminstone sade ni s? i roseng?rden. Och ?nd? ?r den inte nog stor och upph?jd att kunna f?rl?ta, d? jag nu gr?ter vid edra f?tter!?
David Payne tvekade. Han ?ppnade munnen f?r att tala, men orden ville ej ?ver hans l?ppar. Hon hade tvingat honom blotta sitt hj?rta f?r henne och uttala sanningar, som han dittills hade dolt f?r sig sj?lv. Och hon var h?rlig att se p?, d?r hon stod framf?r honom i en gloria av lidelse och frammanade gamla minnen om ett varmare liv. Han v?nde bort sitt huvud f?r att slippa se henne, men hon tog n?gra steg och s?g honom ?ter i ?gonen.
?Se p? mig, Dave! Se p? mig! Jag ?r ?nd? densamma som f?rr. Och det ?r du ocks?, om du vill vara ?rlig. Vi ha inte f?r?ndrats.?
Hennes hand vilade p? hans axel, och hans arm str?cktes pl?tsligt ut f?r att famna hennes liv, men det skarpa raspandet av en t?ndsticka v?ckte honom till besinning. Winapie, som stod utanf?r alltsammans, t?nde en lampa, vars veke l?ngsamt fattade eld. Hennes gestalt avtecknade sig mot en bakgrund av nattsvart m?rker, och d? ljusl?gan pl?tsligt flammade upp, lyste hennes bronsf?rgade sk?nhet med kunglig, gyllene glans.
?Ni ser, att det ?r om?jligt?, fl?mtade han, i det han varsamt sk?t den blonda kvinnan ifr?n sig. ?Det ?r om?jligt?, upprepade han. ?Om?jligt.?
?Jag ?r ingen liten flicka l?ngre, Dave, och jag har inga flickaktiga illusioner?, sade hon mildt, men hon v?gade icke komma tillbaka till honom. ?Jag ?r en mogen kvinna, och d?rf?r f?rst?r jag. M?n ?ro m?n... Det ?r ju en vanlig sed h?r i landet, detta — och det chockerar mig inte. Jag gissade det fr?n b?rjan. Men — ?! Det ?r v?l bara en s?dan f?rbindelse som ?r vanlig h?r i landet — och inte ett riktigt gifterm?l??
?S?dana fr?gor g?ra vi inte h?r i Alaska?, inv?nde han med svag st?mma.
?Jag vet det, men...?
?N?v?l — det ?r bara ett ?ktenskap enligt landets sed, ingenting annat.?
?Och det finns inga barn??
?Nej.?
?Inte heller...?
?Nej, nej, ingenting... Men det ?r ?nd? om?jligt.?
?Det ?r det inte. Hon stod ?ter bredvid honom, och hennes hand ber?rde l?tt och smekande hans solbr?nda nacke. ?Jag k?nner mycket v?l till vad som h?r ?r skick och sed. S?dant h?nder h?r varje dag. M?nnen vilja inte stanna h?r i alla sina dagar, utest?ngda fr?n v?rlden. De ge en anvisning p? P. C. C. kompaniet f?r ett ?rs underh?ll f?rutom en summa kontant, och s? ?r den ?vergivna n?jd. Efter den tidens f?rlopp kan mannen...? Hon ryckte p? axlarna. ?S? kan man ocks? g?ra med flickan h?r. Vi ge henne en anvisning p? kompaniet, inte f?r ett ?r, utan f?r hela hennes livstid. Vad var hon, d? ni f?rst tr?ffades, Dave? En r?, k?tt?tande vilde, som levde p? fisk om sommaren och p? ?lgk?tt om vintern, fr?ssade n?r tillf?lle gavs och sv?lte d? det var hungersn?d. Om du inte hade kommit i hennes v?g, skulle hon ha f?rblivit s?dan. Din ankomst gjorde henne lyckligare; och om du g?r och l?mnar henne j?mf?relsevis i v?lst?nd f?r hela hennes liv, skall hon i alla fall bli lyckligare ?n om ni aldrig hade r?kats.?
?Nej, nej?, inv?nde han, ?det vore inte r?tt.?
?H?r p?, Dave, du m?ste f?rst?. Hon ?r inte av ditt sl?kte. Det finns ingen rasfr?ndskap mellan er. Hon ?r inf?ding h?r, har sitt ursprung fr?n vildmarken, st?r i fr?ndskap med den och kan om?jligt h?ja sig ?ver den. Hon ?r f?dd vilde och skall d? som vilde. Men vi — du och jag — vi tillh?ra den h?rskande, den utvecklade rasen, som ?r jordens salt och som r?der ?ver den! Vi ?ro skapade f?r varandra. Dragningen mellan varelser av samma ras ?r den m?ktigaste, och vi tillh?ra samma ras. B?de f?rnuft och k?nsla underst?dja denna dragning. Sj?lva instinkten dikterar den. Det kan du inte f?rneka. Du kan inte g?ra dig fri fr?n de generationer, som ha g?tt f?re dig. Du ?r ?ttling av f?rf?der, som ha fortplantat sig i tusen — ja, i hundratusen ?rhundraden, och din ?tt f?r inte avbrytas h?r. Det kan inte ske. Din h?rkomst till?ter det inte. Instinkten ?r m?ktigare ?n viljan. Rasen ?r m?ktigare ?n du. Kom och l?t oss resa, Dave! Vi ?’ unga ?nnu, och livet ?r sk?nt. Kom!?
Winapie gick ut f?r att ge hundarna mat, hans blick f?ljde henne, och han skakade p? huvudet och upprepade med svag r?st sina inv?ndningar. Men Karen Sayther lade sin arm om hans hals och tryckte sin kind intill hans. Och hela ?dsligheten i hans nuvarande liv reste sig inf?r honom — den f?f?nga kampen mot skoningsl?sa naturkrafter, de l?nga ?ren av k?ld och hungersn?d, den h?rda och sk?rande kontakten med naturlivet, den pinande tomheten, som ej kunde fyllas av en blott animalisk existens. Och d?r stod nu frestelsen vid hans sida och viskade om soligare, varmare l?nder, om musik, om ljus och gl?dje, och framkallade minnet av forna tider. Han s?g dem omedvetet framf?r sig. Ansikten tr?ngde sig fram, glimtar av f?rg?tna tilldragelser, minnen av lyckliga stunder; han tyckte sig h?ra s?ng och klingande skratt...
?Kom, Dave, kom! Jag har tillr?ckligt f?r oss b?da. V?gen ligger j?mn framf?r oss.? Hon s?g sig omkring i den torftiga hyddan. ?Jag har nog ?t oss b?gge. V?rlden ligger f?r v?ra f?tter, och all gl?dje h?r oss till. Kom, kom!?
Hon sk?lvde i hans armar, och han h?ll henne h?rdt sluten intill sig. S? steg han upp... Men de hungriga hundarnas morrande och Winapies g?lla rop, d? hon stiftade fred mellan de stridande, tr?ngde d?mpat till hans ?ron genom de tjocka v?ggarna. Och f?r hans inre syn stod pl?tsligt en annan tilldragelse. En kamp i skogen — en ohygglig gr?bj?rn, s?rad i bogen, vild av raseri; hundarnas ursinniga morrande och Winapies g?lla skri, varmed hon hetsade dem till anfall; han sj?lv i bj?rnens ramar, andl?st fl?mtande under sina bem?danden att undg? en blodig d?d; hundar med ryggen br?ckt och in?lvorna utslitna tjutande i vanm?ktig pina och besudlande sn?n; den oskuldsvita ytan f?rgad skarlakansr?d av blodet fr?n m?nniska och vilddjur; den rasande bj?rnen omotst?ndligt famnande och kramande ?nda intill hans livsm?rg — och slutligen Winapie midt i detta ohyggliga kaos, med flygande h?r och ljungande ?gon — raseriet livslevande — g?ng p? g?ng h?jande och s?nkande den l?nga jaktkniven... Svetten tr?ngde ut p? hans panna. Han skakade av sig den ljush?riga kvinnan och stapplade tillbaka mot v?ggen. Och hon som visste att nu var det avg?rande ?gonblicket kommet, men om?jligt kunde gissa sig till vad som hade f?rsigg?tt inom honom, k?nde, att allt vad hon hade vunnit gled ifr?n henne.
?Dave! Dave!? utbrast hon. ?Jag vill inte avst? fr?n dig! Jag vill inte avst? fr?n dig! Om du inte vill komma med, s? stanna vi h?r. Jag stannar hos dig. V?rlden betyder mindre f?r mig ?n du. Jag skall bli din Nordlandshustru. Jag vill laga din mat, fodra dina hundar, bana v?g ?t dig, ro tillsammans med dig. Jag kan g?ra det. Tro mig, jag ?r stark.?
Han tvivlade icke p? det, d? han s?g p? henne och h?ll henne p? avst?nd fr?n sig. Men hans ansikte hade blivit dystert och f?rgl?st, och v?rmen hade d?tt bort ur hans blick.
?Jag skall ge Pierre och b?tkarlarna deras l?n och skicka dem h?rifr?n. Och jag skall stanna hos dig med eller utan pr?st, med eller utan vigsel — jag vill f?lja dig nu och vart det b?r! Dave! Dave! H?r p? mig! Du sade, att jag gjorde dig or?tt i forna tider — och det var s? — men l?t mig nu f? godtg?ra det, l?t mig f?rsona! Om jag inte f?rstod att ge k?rlek r?tt f?rut, s? l?t mig visa att jag kan det nu!?
Hon sj?nk till golvet och lindade gr?tande sina armar om hans kn?n. ?Och du har ?mhet f?r mig. Du har ?mhet f?r mig. T?nk p? alla de l?nga ?r, som jag har v?ntat och lidit! ?, du kan aldrig, aldrig f?rest?lla dig det!? Han lutade sig ned och lyfte upp henne.
?H?r vad jag har att s?ga?, sade han i befallande ton, i det han ?ppnade d?rren och satte ned henne d?r utanf?r. ?Det kan inte ske. Vi f? inte bara t?nka p? oss. Ni m?ste g?. Jag ?nskar er en lycklig resa. F?rden blir besv?rligare, d? ni kommer upp till Sixty Mile, men ni har de b?sta b?tkarlar i v?rlden, s? att det g?r nog bra. Vill ni nu s?ga farv?l??
Ehuru hon redan hade f?tt makt med sig sj?lv, s?g hon p? honom med ett hoppl?st uttryck i blicken. ?Om — om — om Winapie skulle...? fl?mtade hon och tystnade sedan.
Han uppfattade den outtalade tanken och svarade: ?Ja.? Men i detsamma k?nde han sig slagen av det oerh?rda i en s?dan idé. ?Det ?r inte att t?nka p?. Det ?r alls inte sannolikt. En s?dan tanke m?ste vi sl? ifr?n oss.?
?Kyss mig!? viskade hon med ljusnande uppsyn. Och s? v?nde hon sig bort och gick.
?Vi bryta genast upp, Pierre?, sade hon till sin f?rare, den ende som vaken inv?ntade hennes ?terkomst. ?Vi m?ste resa.?
Hans skarpa ?gon uppfattade i eldskenet sm?rtan i hennes ansikte, men han tog emot den underliga befallningen som om den vore det naturligaste i v?rlden. ?Oui, madame?, sade han. ?Vilken v?g? Till Dawson??
?Nej?, svarade hon beh?rskat. ?Upp?t — ut?t — till Dyea.?
D? v?nde han sig till sina sovande voyageurs, sparkade dem grymtande ut ur deras filtar och drev dem till arbete med g?lla rop, som genlj?do i l?gret. Inom n?gra minuter var mrs Saythers lilla t?lt nedtaget, pannor och grytor hopsamlade, filtarna sammanrullade och m?nnen stapplande under sina b?rdor p? v?g till b?ten. Nere vid stranden v?ntade mrs Sayther tills bagaget var instuvat och hennes plats ordnad.
?Vi sl?pa b?ten med oss upp till ?ns ?vre ?nda?, f?rklarade Pierre, medan han vecklade upp den l?nga sl?plinan. ?Och se’n g? vi genom sundet, d?r str?mmen inte ?r s? strid, s? t?nker jag allt g?r bra.?
Ett prasslande och trampande i fjol?rets torra gr?s uppf?ngades av hans skarpa ?ra, och han v?nde p? huvudet. Den indianska flickan, omgiven av en krets varghundar med rest ragg, kom emot dem. Mrs Sayther s?g, att hennes ansikte, som hade f?refallit apatiskt under hela upptr?det inne i hyddan, nu blossade av flammande vrede.
?Vad ni ha gjort honom?? fr?gade hon h?ftigt mrs Sayther. ?Han ligga p? sin b?dd och se d?lig ut hela tiden. Och jag s?ga: ’Vad ?r det, Dave? Du vara sjuk?’ Men han inte svara n?gonting. Efter en stund han s?ga: ’Winapie, goda flicka, g? din v?g. Jag snart bli bra igen.’ Men vad ni ha gjort honom, s?g? Ni vara en d?lig kvinna.?
Mrs Sayther betraktade nyfiket barbarkvinnan, som delade David Paynes liv, medan hon sj?lv f?rdades ensam d?rifr?n i nattens m?rker.
?Jag t?nka ni vara d?lig kvinna?, upprepade Winapie p? det l?ngsamma, metodiska s?tt, varmed man famlar efter ord p? ett fr?mmande tungom?l. ?Jag t?nka b?st ni g? er v?g och aldrig mer komma igen. N?? Vad ni t?nka sj?lv? Jag ha en enda man. Jag indiansk flicka. Ni amerikansk kvinna. Ni vacker att se p?. Ni finna s? m?nga m?n ni vilja ha. Edra ?gon bl?a som himlen. Er hud s? vit, s? mjuk.?
Hon str?ckte helt lugnt ut sitt bruna pekfinger och tryckte det mot den andras mjuka kind. Och det m? vara sagt till Karen Saythers evinnerliga ?ra alt hon icke ryggade tillbaka. Pierre var n?ra att ta ett steg fram?t f?r att skydda henne, men hon gjorde en avv?rjande vink, fast?n hennes hj?rta sv?llde av hemlig tacksamhet mot honom f?r detta. ?Ingen fara, Pierre?, sade hon. ?Var sn?ll och g? l?ngre bort.?
Han begav sig aktningsfullt ur h?rh?ll, men d?r stannade han, brummade f?r sig sj?lv och m?tte med ?gonen avst?ndet spr?ngvis mellan sig och de b?gge kvinnorna.
?S? vit — s? mjuk — som ett barn.? Winapie k?nde nu ocks? p? den andra kinden och drog sedan tillbaka sin hand. ?Men mosquitos snart komma. D? den fina huden bli s?rig och sv?lla upp — ?, s? sv?rt. M?nga, m?nga mosquitos — m?nga, m?nga s?r. Jag t?nka b?st ni resa nu genast innan mosquitos komma. Den v?g? — hon pekade ned?t str?mmen — ?ni komma till St. Michaels. Den v?g? — pekande upp?t floden — ?ni komma till Dyea. B?st ni g? till Dyea. Farv?l.?
Och vad mrs Sayther nu gjorde v?ckte den st?rsta f?rv?ning hos Pierre. Ty hon slog sina armar omkring indianskan, kysste henne och brast i gr?t.
?Var god emot honom?, snyftade hon, ?var god emot honom!?
Sedan gled hon halvv?gs utf?r strandbanken, ropade ett ?Farv?l!? upp?t land och sl?ppte sig s? ned i b?ten. Pierre f?ljde efter och kastade loss. Han sk?t in styr?ran p? dess plats och gav signal till avf?rd. Le Goire st?mde upp en gammal fransk chanson. Som en rad v?lnader i det matta stj?rnljuset b?jde m?nnen sina ryggar under arbetet med sl?plinan; styr?ran skar skarpt igenom det svarta vattnet, och b?ten gled ut i natten.